publicerad: 1973
SKRUD skrɯ4d, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Wallquist EcclSaml. 1—4: 46 (1751) osv.) ((†) -er Linné Öl. 33 (1745), SvTidskr. 1894, s. 231).
Ordformer
(schrw 1583 (: kÿrkeschrw). skrud (-uu-, -w-) c. 1540 osv. skruf (skruuff) 1611 (: Kyrckioskruuff)—1617 (: kyrckie skrufwen))
Etymologi
[fsv. skruþer; liksom fd. skruth (d. skrud), fvn. skrúð (nor. skrud) sannol. av feng. scrūd, klädnad (eng. shroud, svepning m. m.); sannol. i avljudsförh. till SKROT; formerna med -f(f) bero på d-bortfall o. inskott av -v efter -u. — Jfr SKRUDA, SKRYDA, v.2]
praktfull (o. dyrbar) utrustning avseende att (skyla o.) smycka (i sht vid festliga tillfällen l. högtidliga ceremonier); utom i c o. d numera företrädesvis om praktfull (o. dyrbar) l. glänsande l. glittrande klädedräkt (i sht högtidsdräkt) för en person, särsk. om sådan ämbetsdräkt (i sht prästerlig ornat; jfr c) l. brudutstyrsel, ofta med inbegrepp av vissa samman med klädedräkten burna insignier l. smycken o. d.; stundom äv. ironiskt, om missklädsam dräkt o. d. Prästerlig, kunglig skrud. Ärkebiskopen officierade i sin skrud. OPetri Kr. 221 (c. 1540; om biskopsskrud). Såsom een brudh hoffuerar vthi sin skrwdh. Jes. 61: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: pryder sig med sina smycken). (På en femtio års kvinna) plägr' lysa fram, en tunn och skrynkiog hud, / Then icke döllias kan, med floor ell annor skrud. CupVen. A 7 a (1669). Och Konung Gustaf Adolf, / Högtidlig lik en gud, / Stod snart för allas blickar / I Carl den tolftes skrud. Runeberg 2: 103 (1848). Kuttern krängde hårt för byarna, och gång på gång fingo vi vatten över hela däcket och över vår skrud av oljekläder. Holmström LändStränd. 1: 187 (1913). SörmlH 13: 178 (1947; om brudskrud). — jfr ALTAR-, BEGRAVNINGS-, BILD-, BISKOPS-, BRUD-, BRÖLLOPS-, DROTTNING-, FEST-, HELGDAGS-, HÄR-, HÖGTIDS-, KEJSAR-, KONUNGA-, KRIGAR-, KVINNO-, KYRKO-, MÄSS-, OFFER-, ORDENS-, PRAKT-, PRÄST-, PURPUR-, PÅVE-, PÄRL-, REKTORS-, RIDDAR-, SAMMETS-, SEGER-, SEGRAR-, SENATORS-, SILVER-, SKIMMER-, SORGE-, SVEPNINGS-, ÄMBETS-SKRUD m. fl. — särsk.
a) (†) om praktfull o. dyrbar klädespersedel l. praktfullt o. dyrbart prydnadsföremål l. smycke, avsedd (avsett) att bäras på huvudet. (I) skolen settia idhar skrwdh vppå idhor hoffuudh. Hes. 24: 23 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1858); Luther: ewrn schmuck; Vulg.: coronas).
b) (numera bl. tillf.) föregånget av ett sbst. i gen. sg., betecknande skrud i form av ngt. (Den ödmjuka) behöfwer eij .. / I Körkians helgedom in för en ifrig Gud / Knäfalla uppå Guld och Sammetz-Hyendz skrud. Düben Boileau Sat. 75 (1722).
c) (i sht i fackspr.) i sg., sammanfattande, om (alla de) praktfulla (o. dyrbara) föremål (särsk. textilier, bl. a. prästernas liturgiska dräkter, samt guld- o. silverföremål) som tillhöra en kyrka o. (vid högtidliga tillfällen) tjäna till dess utsmyckning l. fylla en funktion i gudstjänsten l. de religiösa ceremonierna. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 84 (1616). Academiens silfwerspijror skulle häreffter blifwa ibland domkyrckians skrud förwarade. ConsAcAboP 8: 422 (1704). Kyrkans Skrud består uti följande. En Mässhake af blomerant Sidentyg (m. m.). Sundelius NorrköpMinne 437 (1798). Kyrkornas Skrud och Silfwer förtjena alltid fornforskarens uppmärksamhet för de bildwerk och inskrifter de icke sällan från forntiden förwara. Iduna 9: 371 (1822). Branting TextilSkrud 2 (1920). — jfr ALTAR-, BILD-, KYRKO-SKRUD.
d) i utvidgad l. oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; i sht dels om ngt som smyckar l. pryder l. väl anstår ngn l. ngt (stundom: prakt l. ståt l. lysande skönhet l. dyl.), dels om ngt (i sht ngt praktfullt l. lysande l. glänsande l. vackert) som höljer l. betäcker l. omger ngn l. ngt; äv. om ngt som tjänar till att dölja ngt l. bl. är ett fagert sken l. en täckmantel l. dyl.; förr äv. om person som utgör en prydnad för sitt land l. dyl. Wij begärom och uthi all undirdånighet, at .. när .. (kung Sigismund) sig hijt i riket begifua wille, .. wij thå som troplictighe undirsåter uthi all undirdånighet h. k. M. ther (dvs. vid gränsen) möte och med skrud och gijslan till Stockholm .. föra wilie. RA I. 4: 281 (1598). (Markattan) sprang på honom, reeff och beet, / Medh sina Näglar klööst och sleet. / .. Han böriad hyla öfwer liudh, / Ty han war klädd medh en rödh skrudh, / Aff Blodh. Forsius Fosz 522 (1621). Sweriges och Götha skrudh. PolitVis. 337 (1649; om drottning Kristina). Om wishetz dyra skrud, o Qwinnor, ehr befliten! Kolmodin QvSp. 1: 470 (1732). Jag känner nog hvad det verldsliga lynnet, under vishetens skrud, framställer till försvar för vanvården af all yttre Gudstjenst. Lehnberg Pred. 1: 73 (c. 1800). Igenom fönstren (i en kyrka vid en julotta) ljus sig röjer: / Hon (dvs. kyrkan) skimrar mild i helig skrud. Wirsén Jul. 60 (1887). Böök i 3SAH LX. 2: 95 (1949). — jfr AMBRA-, AZUR-, BARNA-, DYGDE-, FEST-, HÖGTIDS-, KONUNGA-, MORGON-, PÄRL-, RIDDAR-, ROSEN-, RÄTTFÄRDIGHETS-, SEGER-, SNÖ-, VINTER-SKRUD m. fl. — särsk.
α) om praktfull l. glänsande l. färgrik yttre betäckning (hud l. fjädrar l. ull l. dyl.) hos djur. Somliga (bin) ser du af glans utmärkas och blänkande skrudar. Adlerbeth Buc. 111 (1807). (Korpen:) Jag följde fordom solens Gud, / Som silfver glänste då min skrud. Böttiger 1: 82 (1852, 1856). Fåret (har) lagt af sig sin ulliga skrud. Josephson GRos. 20 (1896). — jfr FJÄDER-, PARNINGS-, PRAKT-SKRUD.
β) om praktfull (o. dyrbar) utsmyckning för föremål (särsk. byggnad l. sal o. d.; jfr c) l. om praktfullt l. glänsande hölje som betäcker ngt. Mörk Ad. 2: 178 (1744). Vid morgon-klockans helga ljud / Knäböjom inom Templets (dvs. brunnssalongens) skrud; / Gån se'n at vattnet hälla / Och lyden Läkarns bud! Bellman (BellmS) 10: 136 (1788); jfr c. Du (dvs. skeppet Ellida) är min brud / i becksvart skrud; / ty på den hvita (dvs. Ingeborg) var ej att lita. Tegnér (WB) 5: 104 (1825). (Festlokalerna) voro klädda i den rikaste skrud af svenska unionsflaggor. VL 1894, nr 288, s. 2. Över de bärande och utfyllande delarna av träverket (i ett korskrank i en kyrka) är strött en glänsande ornamental och figural skrud. Hahr NordeurRenässArkit. 86 (1927).
γ) (i sht i vitter stil) om växtlighet l. blommor (l. blomma) l. löv l. träd o. d. tänkt(a) ss. en praktfull klädnad l. en (lysande) prydnad; ofta i utförd bild. Sommaren (våren, naturen) stod i sin vackraste skrud. Kellgren (SVS) 2: 226 (1786). Kring rymden nya Himlar sträcktes, / Och Jorden nya skrudar drog. Därs. 304 (1790). Ser du de grönskande ängarnes skrud? Runeberg (SVS) 1: 35 (c. 1827). Stora sträckor af dessa svältor (i Älvsborgs län) .. hafva åter börjat att ikläda sig sin gamla skrud af grönskande skog. Höjer Sv. 2: 1068 (1879). BonnierLM 1954, s. 701 (i fråga om ros). — jfr BLAD-, BLOM-, BLOMSTER-, HÖGSOMMAR-, HÖST-, LÖV-, ROSEN-, VÅR-SKRUD.
δ) (numera bl. tillf.) i det bildl. uttr. taga skrudar, om tanken: ikläda sig praktfulla dräkter, ta sig uttryck i praktfulla former l. dyl. Runeberg (SVS) 2: 231 (1845).
ε) (numera bl. tillf.) i uttr. kläda blodig skrud för ngt, kläda blodig skjorta för ngt (se KLÄDA I 2 a). Rundgren Minn. 1: 188 (1865, 1870).
ζ) (i sht i vitter stil) om (i sht praktfull l. lysande l. estetiskt tilltalande) språklig form l. dräkt (i fråga om stil l. ordförråd l. ljudbeteckning l. dyl.); ofta i utförd bild. Iagh .. hafwer .. låtet migh gå til hierta huru then högh-wyrdelige Matrona (dvs. svenska språket, som blivit bemängt med främmande ord) kunde komma til — och hållas widh sin ährlige skrudh igen. Stiernhielm Fateb. Föret. 4 a (1643). Olika Ljud olika Skrud. Laurel Räfst 12 (1756; i fråga om ljudbeteckning). Sedan Tegnér lemnat oss, var det oväntadt, att få se tillfällighets-dikten klädd i denna poetiska skrud (som B. v. Beskow använt i sin hyllningsdikt till danske kronprinsen). Rydqvist (1847) i 3SAH LXI. 3: 27. Dessa (mytiska) sagor äro skrudar kring höga sanningar, på samma sätt som våra gudabilder försinnliga den osynlige guden. Rydberg Ath. 130 (1876; uppl. 1859, 1866: drägter). Sträfvar .. (O. v. Dalin) icke med en beundransvärd framgång att åt Svensk prosa gifva en skrud värdig en Svensk riddersman, icke en lappad maskeraddrägt med klutar från olika håll? Warburg i 2SAH 59: 474 (1882). — jfr ORD-, RIM-SKRUD.
η) (†) i uttr. i ngns skrud, till prydnad för ngn?, för att kasta glans över ngn? Vthi tinom (dvs. en konungslig brudgums) skrwdh gå Konunga döttrar. Psalt. 45: 10 (Bib. 1541; Luther: Inn deinem schmuck; Vulg.: in honore tuo).
ϑ) [efter motsv. anv. av eng. shroud] (föga br.) på fartyg: vant l. bardun. Bergdahl Antip. 151 (1906). Yngre sjömän voro till väders för att i respektive skrudar vara sina äldre kamrater på däcket behjälpliga (vid tillsyn av det löpande godset). Carlsson Fullrigg. 142 (1924). — jfr STOR-SKRUD.
Ssgr: A: (c) SKRUD-HUS. (i sht i fackspr.) hus för förvaring av kyrkas skrud; förr äv. om sakristia. Spegel (1712). Fornv. 1943, s. 38 (i skildring av förh. på 1100-talet). —
(c) -KAMMARE. (skrud- 1911 osv. skruda- 1910) (i sht i fackspr.) till en kyrka hörande kammare (se kammare, sbst.2 2 c) för förvaring av kyrkans skrud; jfr -hus. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 194. —
(c) -KONST. (i sht i fackspr.) konst (se d. o. 4) l. konstart som sysslar med att framställa föremål för kyrklig(a) l. liturgisk(a) skrud(ar). Form 1932, s. 312. —
-LÅDA. (förr) låda för förvaring av skrud(ar) l. smycken o. d. Lind (1749; under schmuck-kästlein). —
-LÖS. (i vitter stil, tillf.) som saknar skrud. Barmens mogna frukter bjöd du skrudlöst. Ekelöf Ros. 79 (1917). —
B (med ålderdomlig prägel): SKRUDA-KAMMARE, se A.
Avledn.: SKRUDLIG, adj. (†) i fråga om klädedräkt, om person: elegant l. välklädd l. välvårdad. Hiärne 1Hskr. 28 (c. 1715).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content