SMÅBARNSLIG små3ba2rnslig, adj. -are. adv. -T.
lik l. erinrande om småbarn, småbarnsaktig; som tillhör l. kännetecknar småbarnsåren; stundom äv.: lämplig l. lämpad för barn. (Somliga sexåringar) stannar i sin småbarnsroll och blir i hela sitt sätt litet småbarnsliga, vana vid att charma genom sin näpenhet. HördeNi 1954, s. 552. Vid påfrestningar av olika slag inträder .. hos ett sådant barn (dvs. ett barn som inte ostört fått leva ut tidigare utvecklingsfaser) mycket lätt regressionssymtom med ett småbarnsligt, infantilt beteende. Annell Barnpsyk. 31 (1958). BiblBl. 1965, s. 88 (om text i barnbok).
Avledn.: SMÅBARNSLIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara småbarnslig; särsk. konkretare, om utslag av sådan egenskap osv. Han visste att han borde skaka av sig drömmen som en småbarnslighet. Hartman BrusVåg 128 (1959).
