SMÅLÄNDSKA små3~län2ska, i särskilt vårdat tal äv. ~län2dska, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 1) -or.
Ordformer
(-ländska 1807 osv. -länska (-lenska) 1596—1706)
Etymologi
[fsv. smaländska (i bet. 2); avledn. av SMÅLÄNDSK]
1) småländsk kvinna l. flicka. En smålenska, mistänckt för truldom. ÄARäfst 146(1596). Småländskor, hvilkas ypperliga ostar äro beryktade. SöndN 1862, nr 28, s. 1.
2) småländskt språk, småländsk dialekt. Höijer 4: 49(c. 1812). Det var en liten linhårig olycka och hon talade den mest oförfalskade småländska. Siwertz Tråd. 58(1957).
3) (†) i uttr. på småländska, på småländskt sätt. Lätt kiöra .. timmer hem till Enghult .., ty iagh vill ha der en bygning och dubel högh, intet på smålänska. JStålhammar(1706) i KKD 7: 137.
