SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SMÄKTA smäk3ta2, v. -ade (Psalt. 73: 26 (Bib. 1541: försmechtadhe), AJourn. 1815, nr 52, s. 2, osv.) ((†) ipf. -te Ps. 1695, 47: 2 (: försmächte)); förr äv. (i bet. 1) SMÄKTAS, v. dep. -ades (Psalt. 119: 28 (Bib. 1541: försmächtas; pr. sg.), Bliberg Acerra 373 (1737: försmächtades; ipf.)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING (†, Atterbom SDikt. 2: 197 (1815, 1838)). Anm. Beträffande vbalsbst. till FÖRSMÄKTA se d. o.
Ordformer
(-smacht- 1572 (: försmachta)—1603 (: försmachta). -smact- 1532 (: vthsmactadhe, p. pf. pl.). -smecht- 1541 (: försmechta)—1710 (: försmechtar, pr. sg.). -smect- c. 1585 (: utsmectede, p. pf. pl.). smächt- 1541 (: försmächtas, pr. sg.)—1737 (: försmächtades, ipf.). smäkt- (-ckt-, -ct-, -gt-) 1578 (: försmäctede, p. pf. pl.), c. 1710 osv. -a 1541 (: försmechta), c. 1710 osv. -as 1541 (: försmechtas), 1642—1737 (: försmächtades, ipf.))
Etymologi
[fsv. smäkta (äv. smakta) i for-, utsmäkta (-smakta); jfr fd. smectæ (d. smægte, ä. dan. äv. smagte), nor. smekte; av mlt. smechten, smachten, motsv. mnl. smachten (nl. smachten), fht. gasmahtōn, förtvina (t. schmachten), till det ord som föreligger i fht. smāhi, liten, ringa (se SMÅ, adj.); jfr FÖRSMÄKTA o. mht. smaht, m., hunger (t. schmacht)]
1) (i vitter stil, numera mindre br.) (på grund av hunger l. törst l. köld l. hetta l. umbäranden o. d.) vara medtagen l. kraftlös l. vanmäktig, plågas svårt, vara nära l. i färd med att duka under l. dö, avtyna; äv. dels med sakligt subj. betecknande ande, kroppsdel o. d., dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; förr äv. ss. dep.; jfr FÖRSMÄKTA 1. Fast han (dvs. Tantalus) medh Watnet sigh, tilfyllest Läskia kan, / Han smächtas för aff Torst, än han thet rörer an. Palmchron SundhSp. 234 (1642). Många smägtade i sjukdomar (under krigsåren 1808—09). AJourn. 1815, nr 52, s. 2. Smäktar du af törst och dignar hopplös ned i hetan sand? / Se, då manar Moses-stafven vatten fram ur klippans häll. Rydberg Dikt. 1: 10 (1877, 1882). Pelarhelgonet .. (säger:) Mina ben smäkta, / mina lemmar brinna af tärande eld. Därs. 2: 128 (1891). Om natten huttrande av köld, / om dagen smäktande av hetta / vi (dvs. Mazepas kosacker) höllos (osv.). Lindqvist RysslSång. II. 2: 104 (1934). — särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels i fråga om (l. med inbegrepp av) själsligt lidande l. andlig ”törst” o. d., dels om jorden l. växt l. växtlighet o. d.: lida l. skadas på grund av hetta l. brist på vatten o. d., förtvina; jfr 2. Guds Andas dyra dagg har fucktat hela Jorden: / Och osz är Salighet i Christo gifwen worden. / Här bli'r hwar Smäcktand' styrkt, och hwar en hungrig mätt. Frese AndelD 68 (1726). Retzius FlVirg. 57 (1809; i p. pr., om hyacint). Ionien smäktar under jernhårdt ok. Thomander 3: 125 (1831). Så ljufligt smakar icke Gudars nektar, / Som Frihet, när af frihetstörst man smäktar. Braun Dikt. 2: 57 (1838). Jorden smäktar i solens brand. EDBjörck i 2SAH 33: 170 (1861). Den förnedring, hvari .. (boerna enl. M. T. Steijn) smäkta, enär ”hottentotter kunna sitta bredvid dem i parlamentet.” Hjärne BlSpörsm. 251 (1900, 1903).
2) [eg. specialanv. av 1 slutet] vara uppfylld av (plågsam l. otillfredsställd) stark längtan l. traktan l. åtrå, brinna l. ”förgås” av längtan osv., trängta, tråna (ofta hopplöst l. överspänt); stundom äv. i sådana uttr. som smäkta av kärlek, vara uppfylld av kärlekslängtan; dels i vitter stil, dels (nästan bl. i fråga om trånad efter kärlek l. ömhet o. d., se i sht a, b) ngt skämts. l. nedsättande. Wallin VittFörs. 147 (1808, 1821). Ty smäktar förgäfves / Till Solgudens möte / Mitt hjerta. Stagnelius (SVS) 2: 160 (1821). Jag smäktar efter att få någon ledighet till vederqvickelse. PDAAtterbom (1822) i 2Saml. 27: 80. Så tumlar jag ifrån begär till lust, / Och i min lust jag smäktar mot begär. Lysander Faust 92 (1875). Smäkta af kärlek. Cannelin (1904). (Den omsvärmade professorn) drog sig elegant undan alla både grova och diskreta närmanden och lät sina beundrarinnor smäkta och försmäkta i hopplöshet. Malmberg StyckVäg 164 (1950). — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: trånande o. d.; särsk. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., om ögon l. blick l. röst l. melodi o. d.: som uttrycker l. röjer längtan l. åtrå l. kärlek l. saknad o. d., längtansfull, trånadsfull, stundom närmande sig l. övergående i bet.: svärmisk l. öm l. sentimental l. ljuv o. d.; ss. adv.: bedårande l. förtjusande; jfr FÖRSMÄKTA 3. Spiess Häckelkr. 36 (1799; om öga). Stum, med smäktande blick och våta kinder / Honom (dvs. Endymion) Delia ser från eterns höjder. Stagnelius (SVS) 1: 353 (c. 1815). Jag sofver den långa, den smäktande (sommar-)natt, / medan lunderna fyllas med suckar och skratt. Karlfeldt FridVis. 66 (1898). Tyst och smäktande ljuflig är natten. / Seglen stå fyllda af kvällens bris. VFl. 1906, s. 132. (Den förälskade unga flickan) tittade ömt på honom med sina mörka, smäktande ögon. Heerberger Dag 173 (1939). Huset genljuder av glada melodier, sprittande marscher, smäktande valser. Lundkvist Vindingev. 206 (1956).
b) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a); särsk. dels med sakligt huvudord: uttrycka l. röja längtan l. åtrå l. kärlek l. saknad o. d., dels om person: gm röst l. min l. uppsyn o. d. uttrycka sådana känslor, på ett överdrivet sätt visa längtansfulla o. kärleksfulla känslor o. d.; jfr FÖRSMÄKTA 3. Jag låter Prados hvimmel dra förbi: / Mantillor fladdra, mörka ögon smäkta. Snoilsky 1: 68 (1866, 1869). Selma smäktar för kandidat Fridblom, så man kan ej vara till sammans med henne, säger Berta. Sundbeck Elsa 158 (1897). Handklaveren, som smäktade och frustade i alla lekstugor. Johansson RödaHuv. 2—3: 155 (1917). Ögon, som smäkta av kärlek. Östergren (1942). — särsk. (numera bl. mera tillf.) sjunga smäktande; äv. med obj., dels: smäktande sjunga (visa o. d.), dels: sjunga smäktande om (ngt). En sopran en Schumannsk notturno smäktar. Levertin II. 2: 8 (1886). Näktergalar / sin älskog smäkta / i alla dalar. Ossiannilsson Flygsk. 92 (1910). I trädens kronor smäktar / Hagas trast med ömma slag. Hallner SkildKos. 9 (1929).
3) komma (ngn) att försmäkta (se d. o. 1); jfr FÖRSMÄKTA 2.
a) (numera föga br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om hetta o. d.: som är nära att ta livet av en, tryckande o. d. Elfva dygn solbrändes vi under Linien i en smäktande hetta. Wallenberg (SVS) 1: 222 (1771). Gosselman SAmer. 263 (1842).
b) ss. senare led i ssgn UT-SMÄKTA.
Särsk. förb.: SMÄKTA BORT10 4.
1) (numera bl. i vitter stil, mindre br.) till 1: försmäkta; äv. bildl. Börk Darius 893 (1688). MorgBl(Hfors) 1845, nr 28, s. 4 (bildl.).
2) (i sht i vitter stil) till 2: under smäktande tyna bort; äv.: under smäktande framleva (så l. så lång tid). Om vi .. föredraga, för att kunna börja vår hushållning .. skuldfritt, att vänta (med äktenskap) ett halft dussin år: månne .. denna oeconomiska fördel är stor nog, för att kunna uppväga förlusten af de år, hvilka vi smäkta bort i längtan saknad och ledsnad? Atterbom Bref 159 (1825). Thomander 1: 70 (1829). —
SMÄKTA FRAM10 4. (ngt skämts. l. nedsättande) till 2 b: smäktande framföra (ngt). Essén KessSthm 12 (1916).
Ssgr: A: (2 b slutet) SMÄKT-SÅNGARE. (ngt skämts. l. nedsättande, tillf.) sångare som sjunger smäktande, ”smörsångare”. GHT 1960, nr 2, s. 16.
B: (2 b) SMÄKTNINGS-SUCK. (†) suck som uttrycker l. röjer längtan l. åtrå l. kärlek l. saknad o. d. Igenom all naturen går en vällustgråt, / En smäktnings-suck. Atterbom LÖ 2: 448 (1827).
Avledn.: SMÄKTAN, r. l. f. [jfr d. smægten] (i sht i vitter stil) till 2, om förhållandet att smäkta, (stark) längtan, trängtan. Förgås av trånad och smäktan. Östergren (1942). IllSvOrdb. (1955).
Ssg: smäktans-full. (i vitter stil) full av smäktan, längtansfull, trånadsfull. Stagnelius (SVS) 1: 241 (1813). Tranér Anakr. 32 (1827, 1833; om blick).
Spoiler title
Spoiler content