SMÄLA, v.; utom i avledn. anträffat bl. i pr. sg. -er.
Etymologi
[fsv. smäla, skymfa; liksom ä. d. smæle av mlt. smelen, göra smal, kränka, motsv. mht. smeln (t. schmälen); jfr mlt. o. mnl. smalen (nl. smalen); avledn. av SMAL, adj.]
(†) vara ovettig l. gräla l. ropa smädeord o. d. Såsom .. hända kan, at någon, warandes i et huus, vthur Fönstren skiuter, ropar, smähler, och annan slijk otilbörlighet begår: Så (osv.). Stiernman Com. 3: 596 (1667).
Avledn.: SMÄLAKTIG, adj. (†) skymflig l. ovettig o. d. Ekeblad Bref 2: 189 (1660: smäälaktigt; om brev).
SAOB
