SMÄLTA smäl3ta2, sbst.2, r.; best. -an.
(i sht i fackspr.) i fråga om konstnärlig framställning, om egenskapen att vara smältande (se SMÄLTA, v.1 2 e β), smultenhet. Rösten (hos en debuterande sångare) saknar i stort sett fräschör, charm, smälta. NDA(A) 1932, nr 337, s. 9. En oval midjebild (av G. III) i svenska dräkten med Serafimer- och Svärdsordnarna med mycken målerisk smälta i föredraget. AntikvB 267 (1947).
