SMÄLTBAR smäl3t-ba2r, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. smeltbar, t. schmelzbar; avledn. av SMÄLTA, v.1]
som kan smälta (se SMÄLTA, v.1 1) l. (i sht) som går att smälta (se SMÄLTA, v.1 2); jfr SMÄLTIG, SMÄLTLIG. Rinman JärnH 187 (1782; om metaller). Smältbara leror äro sådane, hvilka, jemte lerjorden och kiselsyran, innehåller någon tredje beståndsdel. Almroth Kem. 471 (1834). TNCPubl. 38: 146 (1967). — jfr O-SMÄLTBAR. — särsk. motsv. SMÄLTA, v.1 1 b, 2 b, i fråga om matsmältning, om födoämne; äv. bildl. (motsv. SMÄLTA, v.1 2 b γ (slutet)). (Sv.) Smältbar .. (t.) verdünnlich. Möller (1790; felaktigt för verdaulich). Saliven bidrager .. i någon mån till att smälta maten. Vidare är den väl tuggade födan i magsäcken lättare smältbar, emedan magsaften lättare intränger i densamma. Wretlind Läk. 4: 7 (1896). Vad som .. sades (under föreläsningarna), hade säkert varit aktuellt och smältbart den tid föreläsaren var ung. HågkLivsintr. 15: 153 (1934). Träskman Fjäd. 48 (1948; om äggvita i foder).
Ssg: SMÄLTBAR-GÖRNING. (numera bl. tillf.) om handlingen att göra ngt smältbart. Dalin (1854). Ahlman (1872).
Avledn.: SMÄLTBARHET, r. l. f. [jfr d. smeltbarhed, t. schmelzbarkeit] om egenskapen att vara smältbar. Wallerius Tank. 14 (1776). De vegetabiliska vaxarterna likna till sin konsistens, smältbarhet och yttre utseende ganska mycket bivaxet. Jönsson Gagnv. 295 (1910). särsk. motsv. smältbar slutet. (Sv.) Smältbarhet ... (t.) verdünnlichkeit. Möller (1790; felaktigt för verdaulichkeit). SvGeogrÅb. 1945, s. 80.
-tal. tal angivande smältbarhet (smältbarhetskoefficient l. smältbarhetsgrad o. d.). LAHT 1885, s. 114.
SAOB
