SMÄRTA smær3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[liksom d. smerte o. t. schmarten av nl. smarten, av omtvistat urspr. — Jfr SMÄRTING]
sjöt. omvira (tågvirke l. stållina l. detalj av trä) med remsor av gammal segelduk l. (numera vanl.) oljad säckväv (ss. skydd mot skamfilning l. ss. underlag för klädning med garn o. d.); äv. abs. På somliga fartyg, tar man betydligen af kalfvarne innan de smärtas. Platen Glascock 1: 229 (1836). Man smärtar emot sig och klär ifrån sig. Svensson HbSjömansarb. 70 (1941). En färdig splits bör smärtas och klädas. Weinberg Sjömansk. 69 (1954). — särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om det ss. resultat av omvirande uppkomna höljet av gammal segelduk l. oljad säckväv kring tågvirke o. d.; förr äv. [jfr motsv. anv. av sv. dial. (Finl.) smärtning] om smärting. Röding 2: 495 (1796; om smärting). Klädningen pålägges alltid medsols mot wirens slagning, varvid det är viktigt, att den lägges från motsatt ända av wiren som smärtningen är lagd. Svensson HbSjömansarb. 70 (1941).
