SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SMÄRTSAM smær3t~sam2, förr äv. SMÄRTESAM l. SMÄRTOSAM, adj. -samme, -samma; -sammare ((†) superl. -samst Bremer Brev 2: 28 (1839: mina smärtsamste lidanden)). adv. -T.
Ordformer
(smärt- 1773 osv. smärte- 17751797. smärto- (-e-) 1745c. 1820)
Etymologi
[till SMÄRTA, sbst. o. v.1]
Sahlstedt (1773).
1) motsv. SMÄRTA, sbst. 1, SMÄRTA, v.1 1 a, med sakligt huvudord: som vållar l. är förenad med l. vittnar om smärta, som smärtar, plågsam (se d. o. 1); jfr SMÄRTA, v.1 1 a α, SMÄRTLIG 1. Möller 1: 47 (1745). (Elefanten) uthärdade tåligt den smärtsamma kuren. Holmström Ström NatLb. 1: 111 (1851). Med uppmjukningen blifwa de förut smärtlösa swulsterna smärtsamma. Lundberg HusdjSj. 57 (1868). Många rökare — även måttliga sådana — utsätter sig för blodförändringar som i längden kan bli både smärtsamma och farliga. DN(A) 1964, nr 354, s. 17. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) ss. adv.: på ett sätt som vittnar om smärta, med l. under smärta. Hon gick några steg, men ojemt och smärtsamt. Almqvist Skälln. 99 (1838).
b) (i sht i vitter stil) i bilder som betecknar psykiskt lidande; jfr 2 o. SMÄRTA, v.1 1 a β. Sjöng jag för några, var det väl för dem som var märkta av ödets smärtsamma stigmata. Edfelt Slagf. 66 (1952).
2) motsv. SMÄRTA, sbst. 2, SMÄRTA, v.1 2 a, med sakligt huvudord: som vållar l. är förenad med l. vittnar om smärta, som smärtar, plågsam (se d. o. 2); äv. med försvagad bet.: obehaglig, irriterande, ledsam; jfr 1 b o. SMÄRTA, v.1 2 a slutet, SMÄRTLIG 2. Det är en smärtsam plikt att meddela att (osv.). Lida en smärtsam förlust. Förutseendet af de olyckliga händelser skulle öka antalet af våra smärtsama känslor, utan at minska styrkan af våra olyckors intryck. Kellgren (SVS) 4: 359 (1779). ”Du tänker ju också göra många resor, Albert?” yttrade hon med en blick, långt ifrån smärtsam. Almqvist Går an 143 (1839). Många smärtsamma överraskningar kommer med det färdiga plagget. Form 1948, s. 67. — särsk. ss. adv.: på ett sätt som är förenat med l. vittnar om smärta, med smärta; äv. med försvagad bet.: obehagligt, irriterande, ledsamt, med ledsnad. Den fromma Fru Signild på sotsängen låg, / Dess afsked Herr Essbjörn så smärtesamt sårar. Lenngren (SVS) 2: 405 (1795). De kinesiska tidningarnas upplagor äro smärtsamt obetydliga, endast en tidning har en upplaga på 10,000. Nyström NKina 2: 269 (1914). Man får väl tro att .. (remissdebatterna) fått sin mindre sakliga karaktär .. genom den smärtsamt förnumna bristen på .. (statsrevisorernas) räkenskapssammandrag. SvD(A) 1921, nr 340, s. 4. Jag fick nästan samtidigt emottaga underrättelsen om två dödsfall, som smärtsamt berörde mig. Lagergren Minn. 6: 176 (1927). Petra rynkade smärtsamt ögonbrynen. Krusenstjerna Pahlen 3: 21 (1931).
Avledn.: SMÄRTSAMHET, r. l. f. till 1 o. 2: egenskapen l. förhållandet att vara smärtsam; ngn gg äv.: smärta (se SMÄRTA, sbst. 1, 2), lidande. Weste (1807). Minnets smärtsamhet pinade honom. Östergren (1942). Vad filmen (dvs. Hiroshima mon Amour) verkligen vill nå, åtminstone som jag uppfattar det, är att smärtan inte har några mått. En individs smärtsamhet är lika stor som det samlade lidande atombomben åstadkommer. SvD(A) 1959, nr 276, s. 11.
Spoiler title
Spoiler content