[sannol. besläktat med d. snalre, snattra, prata strunt l. smörja, nor. dial. snaldra, skråla, tala skrikande, skälla oupphörligt (om hund); möjl. av ljudhärmande urspr. (jfr t. schnallen, smacka, smälla)]
(†) dumt påstå, struntprata. Ther fins (iag schrifwer nu som andre troo och snalla) / Haaf-Gudar, Nekken then och någre Rosmer kalla. Spegel GW 186(1685). KKD 10: 367(1703; ss. lösenord, utan angiven bet.).
