SNAR sna4r, sbst.1, n.; best. -et; pl. =; anträffat bl. i sg. obest.
Etymologi
[möjl. elliptisk bildning till SNAR-STÄLLE l. -GILLER (jfr dock sv. dial. (Smål., Dal.) snar, f. l. n. (sg. best. snara resp. snaret, båda med akut aksent), snara)]
(föga br.) snarställe, snargiller. Från snar till snar syntes spåret efter tjuvvittjarens tjurvedsskidor. Sparre MyrL 43 (1917).
