publicerad: 1980
SNARA sna3ra2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Syr. 9: 13 (öv. 1536) osv.) ((†) -er RA I. 2: 320 (1569), Palmchron SundhSp. 232 (1642)).
Ordformer
(snaar- 1687. snar- 1526 osv. -a 1526 osv. -e 1530—1745. -o 1526—1734 (efter prep.). -u 1639. -u- i ssg 1835 (: snarubräd))
Etymologi
[fsv. snara, sv. dial. snara, snaru m. fl. former; jfr (f)d. snare, fvn. snara, nor. dial. snara, snuru, fht. snar(a)ha o. (det möjl. från fvn. lånade) feng. sneare (eng. snare), samhörigt med fht. o. mht. snar o. fsax. snari (mlt. o. lt. snare, snar), alla med bet. ’rep, sträng'; till (stammen i) SNARA, v.1 — Jfr SNARLA]
1) om del av en tråd l. ett rep l. en sträng o. d. som bildar en slinga så gjord att den kan löpa efter tråden osv. o. åtdragas runt ngn l. ngt som befinner sig inuti densamma; äv. om tråden osv. med inbegrepp av sådan slinga; i sht om (slinga på) sådan tråd osv. som utgör l. ingår i ett redskap för snärjande o. fångande av (mindre) djur (i sht förr äv. i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i bet.: giller l. fälla l. fångstnät); stundom äv. om (tråd o. d. med) slinga l. lycka o. d. av annat slag (som ringlar sig kring ngn l. ngt); äv. oeg. l. bildl. (jfr 2). Luk. 21: 35 (NT 1526; i jämförelse; äv. i Bib. 1917). Sammaledes wele Wij och hafwa förbudit, at ingen på Cronones skogar eller marcker, skal skiute eller elliest fånga med snaror eller annet, någre Rapphöns. Schmedeman Just. 125 (1608). (Sv.) Snara, (lat.) Laqueus, pedica, plaga, tendicula. Linc. Tttt 3 b (1640). (Höken) sätter sig på Gildret, tå thet nedfaller, och the twenne Loden, som på .. snören hänga, draga Nätet vti en hast öfwer honom, at han såleds fångas i snaran. Aken Reseap. 358 (1746). Olyckan .. hade fogat, att (pisk-)snärten trasslat sig i snara kring fålens ben. Runeberg (SVS) 7: 158 (c. 1836). En lång blekröd serpentin virvlade genom luften och snärjde in honom i sina ringlar, men utan att bekymra sig om snaran fortsatte han sin väg. Boye Ast. 87 (1931). Fåren (vars fötter sammanbundits) kunde .. inte resa sig upp när de befriades från sina snaror. Kjellgren Smar. 90 (1939). Bunta ihop persiljan (för flottyrkokning) till små buketter och gör då en snara av en av stjälkarna, så att buketten håller samman. StKokb. 203 (1940). — jfr BLIND-, FOT-, FÅGEL-, GÄDD-, HAR-, LAX-, LÖNN-, LÖP-, MÅRD-, MÄSSINGS-, ORR-, REM-, REN-, REP-, RIP-, ROTTING-, RÄNN-, RÄV-, SEN-, SKRIK-, TAGEL-, TJÄDER-, VIPP-, ÄLG-SNARA m. fl. — särsk.
a) om snara varmed ngn (i sht vid självmord l. avlivande gm hängning) stryper sig l. stryps. Rondeletius 8 (1614). Skulle fjärdingsmannen ta befattning med någon som tagit till snaran, så var det vanligen .. ytterst svårt för honom att få hjälp därvidlag. Hagberg DödGäst. 501 (1937). — jfr MÖRDAR(E)-, STRYP-SNARA.
b) om (snara på) lasso; äv. om snara på rep o. d. varmed (person l.) djur leds med snaran åtdragen om viss kroppsdel. (Eftersom mannen som begått hor inte kunde lova att bättra sig) bleff så dömpt och affsagt, att snara skulle legges vm skap hans (dvs. hans penis), och horkonen lede honom vm stadenn, och sedenn skall bödelenn slå henne widh kåkenn, som lag förmäller. 2SthmTb. 7: 361 (1587). Vem kan fånga honom (dvs. Behemot, flodhästen), när han är på sin vakt, / vem borrar en snara genom hans nos? Job 40: 19 (Bib. 1917). — jfr KAST-, REN-SNARA.
c) (numera bl. mera tillf.) anat. band med rännsnara för fästande av spjälförband på lem med brutet ben. Martin Bensj. 119 (1782; vid lårbensbrott).
d) vapenhist. om rem l. snöre som lindades kring skaftet på ett kastspjut på så sätt att en ögla bildades, i vilken den kastande kunde placera två fingrar o. vid kast bringa spjutet att rotera (med ökning av effektiviteten i kastet som följd). SvKulturb. 5—6: 127 (1930).
e) i sht sömn. om den lilla rännsnara som vid varje stygn görs vid knapphålssöm o. d. Schallenfeld Met. 93 (1886; vid knapphålssöm).
f) (†) i uttr. rutig snara, om fisknät. Man ser en idog skara, / Som fängslat böljans folk uti en rutig snara. Creutz Vitt. 11 (1761).
g) (i vitter stil) i utvidgad anv., om spindelnät. Med oförsvagadt nöje såg jag på, / hur spindeln tvinnade sin fina snara. NordRevy 1895, s. 844.
h) (numera bl. i skildring av ä. militära förh.) oeg. l. bildl., om underbefäls skoltecken i form av l. bildande en ögla. NysvSt. 1924, s. 67. Skulle jag bli tvungen att sätta på mig en snara nästa år, så kan jag träffa dig civilklädd. Fridegård ÄrHjält. 202 (1938).
i) (†) oeg. l. bildl., om slinga som nerv- (sträng) bildar kring blodkärl. Martin PVetA 1763, s. 52.
j) (†) oeg. l. bildl., om slinga bildad av orms kropp (vid omslingrande av ngn l. ngt l. vid utförande av slingerrörelse), ring (se RING, sbst.1 7 a). Adlerbeth Æn. 309 (1804).
2) (numera i sht i vitter l. högre stil, i sht i bibeln) bildl., i uttr. betecknande att ngn l. ngt på ett försåtligt l. förföriskt l. frestande o. d. sätt söker bringa ngn i sitt våld l. förleda l. locka ngn till äktenskap l. synd l. brott o. dyl. l. snärja ngn i syndens garn o. dyl. l. att ngn på sådant sätt bringas i ngns l. ngts våld l. förleds osv. till äktenskap osv. l. snärjs i syndens garn o. d. (stundom äv. liktydigt med: försåt l. fälla (se FÄLLA, sbst.1 2 b) l. nät (se NÄT, sbst. 3 d) l. anslag l. stämpling l. frestelse l. förförelse o. d.); stundom äv. i uttr. betecknande att ngt tvingar l. (klav)binder l. fjättrar ngn l. ngt o. dyl. l. stryper l. hindrar ngns l. ngts utveckling o. d. (särsk. liktydigt med: boja (se BOJA, sbst.1 3) l. ok (se OK, sbst. 1 b) l. tvång(ströja) o. d.). 2Tim. 2: 26 (NT 1526: dieffuulsens snaro; äv. i Bib. 1917). Fly ena bolersko, at tu icke kommer j hennes snaro. Syr. 9: 3 (öv. 1536). Högh Tull är en Snara om Handelens Halsz. Risingh KiöpH 21 (1669); jfr 1 a. Huru kunna the (dvs. föräldrarna) för Himlen thet förswara, / Som fängsla döttrars kropp med twungna giftens snara? Kolmodin QvSp. 1: 265 (1732). Jag war i dödsens snara, och om Herren icke hade räddat mig, så hade jag måst blifwa deruti i ewighet. Borg Luther 1: 610 (1753). Hvarje begången synd slår en snara kring min fot. Wikner Pred. 397 (1879). Vore jag fri, skulle jag aldrig gå i snaran (säger den gifte köpmannen om äktenskapet). Björkman Chaucer 147 (1906). — jfr LÖGNA-, LÖNN-, ORD-, SJÄLE-, ÄKTENSKAPS-SNARA. — särsk.
a) (†) i uttr. kasta l. lägga snara l. snaror (up)på ngn l. ngt, belägga ngn l. ngt med (ss. bojor l. fjättrar uppfattat) tvång (av det l. det slaget); lägga tvångströja på ngn l. ngt. Schroderus Os. 1: 526 (1635: kastat Snaror på Samweten). Enkior, som effter Betänkiande hafwa förplichtat sigh Gudhi til Kyskheet, men sedan förandrat sitt Sinne och åter gifft sigh, och therigenom ryggiat sin förste Lofwen, them skal man wäl icke läggia Snara vppå. Därs. 845.
b) (numera bl. tillf.) om fälla l. fallgrop i (skriftligt) prov. LärovKomBet. 1884—85, 1: 52. De .. / .. ridas om natten av gräsliga maror / inför alla skrivningens faror och snaror. Fjelner TypTillf. 111 (1923).
Ssgr (till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. (ev. i viss bet.) hänföras till snara, v.2; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): A: SNAR-BRÄDE, förr. äv. -BRÄD. (snar- 1780 osv. snaru- 1835. -bräd 1835. -brädet, sg. best. 1780 osv.) (i sht förr) bräde med gillrad snara för fågelfångst. Fischerström 2: 22 (1780). —
-FÅNGARE. person som (yrkesmässigt) fångar djur med snara, snarjägare. SvNat. 1918, s. 56 (om ä. förh. i Norrl.). —
-FÄNGE. (numera knappast br.) abstr.: snarfångst. GHT 1898, nr 4, s. 3 (om förh. i Råneälvens dalgång). —
-GÅNG. [sv. dial. snargång] (numera i sht i vissa trakter, företrädesvis i skildring av ä. förh.) stråk l. gång där en snargård (en räcka av snargårdar) är placerad(e); jfr -linje, -stig, -streck. TJäg. 1833, s. 693. —
-GÅRD. (företrädesvis i skildring av ä. förh.) risgård (se d. o. 2) vari snaror är uppgillrade l. avses att uppgillras; jfr -hag. Ekman NorrlJakt 185 (1910). Levander DalBondek. 1: 21 (1943; om ä. förh.). —
-HAG. [sv. dial. snarhag] (i sht i vissa trakter, företrädesvis i skildring av ä. förh.) = -gård; jfr ris-hag 2. Ekman NorrlJakt 452 (1910). —
-KÄTTING. (i fackspr., i sht skogsv.) kätting med rännsnara (avsedd att läggas om föremål som skall transporteras l. sammanhållas o. d.); jfr -lina 2. SvSkog. 942 (1928). —
-LINA.
1) lina nyttjad till l. utgörande snara för djurfångst. Berg Sjöf. 190 (1910; av senor, för fångst av björn).
2) (i fackspr., i sht skogsv.) lina med rännsnara (avsedd att läggas om föremål som skall transporteras l. sammanhållas o. d.); jfr -kätting. HbSkogstekn. 734 (1922). —
-LINJE. (företrädesvis i skildring av ä. förh.) linje (se d. o. 3) av uppsatta snaror l. som snargång l. snarstig bildar; jfr -streck. Westerlund NybyggLappl. 281 (1937). —
(1 d) -SPJUT. [jfr fvn. snarspjót, nor. snarespyd] vapenhist. med snara försett kort kastspjut, javelin. 1VittAH 1: 162 (1755). —
-STIG. (företrädesvis i skildring av ä. förh.) stråk l. stig där en snargård (en räcka av snargårdar) är placerad(e); jfr -gång, -linje, -streck. Ymer 1942, s. 427 (om ä. förh.). —
-STRECK. (företrädesvis i skildring av ä. förh.) sträckning där en snargård (en räcka av snargårdar) är placerad(e); jfr -gång, -linje, -stig. Levander DalBondek. 1: 18 (1943; om ä. förh.). —
-STÄLLE. ställe lämpligt för l. nyttjat till snarfångst; äv.: ställe (i snargård) där snara är placerad. Berg Sjöf. 186 (1910). Nästan i vartenda snarställe låg det fjäder efter ripor. Sparre MyrL 43 (1917). —
-TRÅD. tråd i fångstsnara l. varav fångstsnara förfärdigas; äv.: tråd med rännsnara. Snartråden lägges i en skåra i barken. Ekman NorrlJakt 183 (1910). Den vanliga harsnaran var i äldre tid förfärdigad av grövre snartråd än fågelsnaran. Levander DalBondek. 1: 26 (1943). —
B (†): SNARU-BRÄDE, se A.
Spoiler title
Spoiler content