SNARP snar4p, interj. o. sbst.2, n.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr t. schnarp; ljudhärmande bildning (i ungt avljudsförh. till SNÄRP, interj. o. sbst.). — Jfr SNARPA]
(numera mindre br.) ljudmålande, återgivande viss sekvens av en kornknarrhannes karakteristiska läte, snärp (se SNÄRP, interj. o. sbst.); i förb. med efterföljande l. föregående arp (se ARP-SNARP). Ur fältets sköte genljuder arp snarp .. från den nyss anlända kornknarren. Santesson Sv. 96 (1887). Välbekant är .. (ängsknarr-)hanens genomträngande läte .. ”snarp arp” .., som särskilt höres om kvällarna och nätterna. Zool5Realsk. 83 (1929). Någon gång ger .. (kornknarren) sig tillkänna uppifrån luften på vårsträcket, när man i stilla vårnätter får höra hans arp, snarp. Rosenius SvFågl. 3: 419 (1931).
SAOB
