SNORIG snω3rig2, adj.2 -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. snoriger, snorugr (i bet. 2); avledn. av sv. dial. snora, dels (i refl. förb. snora sig): vrida sig, draga sig åt sidan, slingra l. oförtjänt komma sig (till (innehav av) ngt), dels: springa omkring utan behov o. plan, fjäska (jfr nor. dial. snura (seg), sno, vrida (sig), gå rastlöst l. beskäftigt omkring), till SNO, v.1; i bet. 2 möjl. urspr. med tanke på en berusad persons livliga l. yviga rörelser l. åtbörder l. vimsighet (jfr sv. dial. snodd, ngt berusad). — Jfr SNORREL]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat)
1) som ständigt är l. som innebär att ständigt vara i rörelse l. i farten, rastlös l. jäktig l. orolig. (Gubben hade) satt sig till rätta på statarlängans trapp ... Bakom hans rygg, inne i köken, härskade ett snärjigt, snorigt liv. Lo-Johansson Stat. 2: 32 (1937).
2) (något) berusad l. drucken, lummig (se LUMMIG, adj.2), full (se FULL, adj. 11). (Sv.) snorig .. (eng.) drunk, blued, tight, wet. Björkman (1889). (Landshövding C. M. Ström) är .. prövande, när han blir litet ”snorig”, vilket han blir ganska lätt och vilket han var även i går redan då han kom. Hamilton Dagb. 1: 79 (1912). Jag (dvs. sjömannen som kommit i hamn) brukar bli rätt snorig innan jag kommer hem till min gamla morsa. Karlzén BlåNov. 173 (1951).
SAOB
