SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNORREL, r. l. m.; anträffat bl. i pl. -rlar.
Ordformer
(snor- 1748. snorr- 1748)
Etymologi
[sannol. etymologiskt identiskt med sv. dial. snorrell, snurra som barn leker med, avledn. av SNURRA, v.]
(†) klänge (på växt). Bak-Wialen (med .. twebladiga snorlar, och swerdsformiga blad), wäxer på höga och safftlösa backar och kullar. Dahlman Humleg. 102 (1748). Skön-Wial (med .. mångbladiga snorrlar), växer på fuktiga Lerängar, til nog ymnoghet i Westerbotten och Norrland. Därs.
Spoiler title
Spoiler content