publicerad: 1980
SNURRA snur3a2, äv. (numera bl. i bet. 1) SNORRA snor3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(snorra (-å-) 1541 (i bet. I 1), 1685 (i bet. I 3)—1930 (i bet. I 1). snurra 1528 (i bet. I 2), c. 1690 (i bet. I 1), 1790 (i bet. I 3) osv.)
Etymologi
[sv. dial. snurra, snorra; jfr d. snurre, ä. d. äv. snorre, nor. dial. snurra, mlt. snurren, snorren, nl. snorren, mht. snurren (t. schnurren), eng. dial. snurr; ljudhärmande bildning besläktad med SNARRA; ordet är i sv. möjl. delvis att uppfatta ss. lån från (m)lt. l. t. — Jfr SNURLA, v., SNURR, sbst.1—2, SNURR, adj., SNURR, interj., SNURRA, sbst., SNURRIBUS]
I. intr.
1) avge l. frambringa ett (i regel) svagt, ofta dovt surrande l. brummande l. skorrande ljud l. en tät följd av sådana ljud (särsk. i fråga om sådant ljud som uppkommer då ngt roterar l. vibrerar hastigt), surra l. brumma l. skorra o. d.; om insekt äv.: flyga surrande osv. (se c); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. mera tillf., särsk. med klart ljudhärmande prägel (i fråga om vissa fåglars läte o. d.). Snorrande brömser. Jer. 51: 27 (Bib. 1541). När the vthi een Slagting haffua hördt itt lodh snorra om öronen. Balck Ridd. L 6 b (1599). Adelz nampn utan dygd är skugg' utan kropp bara wäder, / .. Som en ostält Reegal (dvs. en ostämd orgel) det illa skårrar och snorrar. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 216. Drif (ur hjärtat) ut förnuftets sorl, som likt en fluga snorrar; .. Drif hela werlden ut, med alt sitt gyckle-spel; / Ty Jesus tager ei med sådant sällskap del. Kolmodin QvSp. 2: 201 (1750). (Sv.) Torndyfveln snorrar, (t.) der Mistkäfer burrt. Heinrich (1814). Mitt bland de härliga .. flöjtande ljuden (från bastardnäktergalen) kunde det höras ett skärrande och snurrande som hastigt släckte tonglansen. Rosenius SvFågl. 1: 82 (1915). (Fjällriptuppen) lyfte .. strax igen till samma höjd som förut, men svävade då under en rasslande snorrning nedåt, tills han slutligen tog mark. Därs. 3: 361 (1930). — särsk.
a) om katt: spinna, kurra; äv. med innehållsobj. betecknande ljudet (jfr II). Lind (1749). Murr skall spinna och snurra för er. Topelius Läsn. 6: 146 (1884). Mopsus begynte snart önska, att han vore väl hemma igen i sin varma bädd .. och med Misselinka snurrande aftonsången vid hans hufvudgärd. Topelius Sommarsjö 1: 19 (1897). Huldén Enrönn. 50 (1966).
b) i fråga om det ljud som uppkommer, då bubblor uppstiger från en kokande vätska l. massa o. d., småsjuda l. puttra o. d. När grytan är full av sönderskuren kål får den stå och ”snurra” (småsjuda) på spisen i 6—7 timmar. SvD 1973, nr 331, s. 15.
c) i fråga om att surrande förflytta sig; särsk. i uttr. snurra kring ngn l. ngt, om insekt: surrande flyga kring ngn l. ngt; jfr 4 b. Om the (dvs. bina) snorra en gång eller twå kring Plassen. IErici Colerus 2: 88 (c. 1645). Ollonborrar .. snorra om aftnarna kring en, så at man knapt kan bärga sig och de fästa sig i peruquer, fickor och klädfållor. EGLidbeck (1752) i SvMerc. V. 3: 282.
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk o. utvidgad anv., om ljud l. läte. Thet snorrande och brummande liudh aff Bijn. Linc. I 5 a (1640). När beckasinen far upp, framför en, med snurrande läte, ur gömslet bland de sanka tuvorna. Rosenius SvFågl. 4: 310 (1935).
2) om person: vara knarrig l. knorra l. fnysa o. d. OPetri 2: 92 (1528). Thär war ingen Tack hoos Laban, vthan murrande och snurrande. PJGothus Hunnius Hust. 320 (1606). (Sv.) Snorra. .. (Fr.) Renacler. Nordforss (1805).
3) vrida sig (i sht varv efter varv, äv. ett varv l. en del av ett varv, o. med jämn o. hög hastighet) omkring sin egen mittpunkt l. axel l. kring en fästpunkt (l. föras runt av ngt som vrider sig på sådant sätt), (snabbt) rotera o. d.; äv.: svänga runt i mer l. mindre cirkelformad bana (snabbt o. jämnt) l. vrida sig på sådant sätt, (snabbt) gå l. fara runt; ofta i uttr. snurra runt; äv. dels med innehållsobj., dels i p.pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. om ögon, ss. uttryck för nyfikenhet o. d.). Hjulet snurrar kring sin axel. Karusellen fortsatte att snurra. I taket snurrade fläkten. Hon snurrade runt på pianostolen, på klacken, på tåspetsarna. (Malströmmen) stedse om och om som Qwarne-Hiulet snårrar. Spegel GW 103 (1685). Kompanierna snurrade och vände ut och in på sig, så det var lust och glädje att se. KrigVAT 1894, s. 539. De små västgötarna med hvassa näsor och snurrande ögon. Heidenstam Karol. 2: 279 (1898). Mitt i alltsammans (dvs. mitt i folkvimlet) snurrar och snurrar tombolahjulet oavlåtligt. SvD(A) 1919, nr 327, s. 3. Kavaljer och dam släppa .. (i skånsk kadrilj) varandras händer och göra hastigt helt om genom att med en snabb knyck snurra runt ett halvt varv på den främre fotens tå. Folkdans. 42 (1923). Flotten snurrade runt som en karusell, och det bar iväg utför de dånande forsarna med en oerhörd hastighet. Utterström Pälsjäg. 13 (1932). — jfr KRING-SNURRA. — särsk.
a) i uttr. snurra omkring stången, benämning på lek vari en person med krökt arm o. krökt ben fattar om en halvannan meter över marken fastsatt vågrätt liggande stång l. dyl. o. sedan försätter sig i gungning, så att han snurrar runt stången. LandsmFrågel. 28: 29 (1930). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 71 (1949).
b) ss. vbalsbst. -ning, i konkret(are) anv., om snurrande rörelse (särsk. vid slägg- o. diskuskastning l. konståkning på skridsko); i fråga om konståkning stundom närmande sig l. övergående i bet.: figur (se d. o. 5 b). NordIdrL 1901, s. 3 (i konståkning på skridsko). (Släggkastaren Plaw) använde sig af tre snurrningar och uppnådde på så vis bättre resultat än Flanagan. Hjertberg HbIdr. 2: 98 (1911). När ärlemamma packat samman bädden och gjort sina snurrningar i balen, så är den till sist en .. präktig skål för äggen. Rosenius SvFågl. 1: 330 (1919).
c) i utvidgad anv., om ngt som icke roterar men som innehåller l. utmärkes av del(ar) som snurrar. Spinnrockar snurrade, väfstolar dunkade. PT 1909, nr 147 A, s. 3. Snurrande väderkvarnar. Fogelqvist SöderkRom 94 (1924). Ringertz Curie Mor 30 (1937; i p. pr., om kvarn).
d) i utvidgad anv., i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om rörelse: som innebär ett snurrande; äv. om folkträngsel, betecknande att folk snurrar runt l. ger intryck av att snurra runt; jfr e. Denna (av trollkonstnären åstadkomna) snurrande rörelse gifver (det kastade spel-)kortets flygt en styrka och riktning, som det skulle tyckas omöjligt att meddela ett så litet och lätt föremål. Hoffmann NutidMagi 1: 42 (1882). (Kottfjällen) dala sakta ned med en snurrande rörelse som en liten propeller. Liljefors VildR 51 (1934). Hedberg VackrTänd. 15 (1943; om folkträngsel).
e) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. ss. uttryck för förvirrat l. osäkert tillstånd (på grund av grubbleri l. trötthet o. d.), särsk. dels om ngns tankar o. d., i sht i uttr. snurra (om)kring, äv. runt ngn l. ngt, (utan uppehåll) röra sig i cirkel kring ngn l. ngt (som fångat intresset), (ständigt) tänka på ngn l. ngt, dels opers. (i sht i uttr. det snurrar runt i huvudet o. d., det går runt i huvudet o. d.). Allting snurrar för mig. Det snurrade (runt) i huvudet på honom. Jag sitter införbannad i mitt museum .. och hör utanföre blott dånet af tidens snurrande väfstol. Törneros (SVS) 4: 29 (c. 1824). Hennes tankar snurrade omkring den enda frågan: hvad skall han komma att fordra? Strindberg Utop. 149 (1885). Penningen är just den fixa punkt kring hvilken alla menniskor kretsa och snurra, vrida och vända sig, alldeles som flugorna kring en sockerbit och herrarne kring en vacker flicka. Virén Skizz. 28 (1890). Nästan mot hans vilja snurrar tankarna runt henne medan han står där framme (i spårvagnen). Fogelström Vakna 39 (1949). (I fonoteket) finns två skivspelare av yppersta kvalitet. För dagen snurrade musik av Hugo Alfvén på tallrikarna. SvD(A) 1962, nr 256, s. 7. — särsk.
α) i uttr. det snurrar runt för ngn, det går runt för ngn, ngn blir yr o. d. Hallström Händ. 336 (1927).
β) (†) i uttr. snurra till tjuvnad, vända sin håg till tjuvnad, börja stjäla o. d. Forsius Fosz 93 (1621).
γ) [jfr liknande anv. i d.] (i vissa trakter) i p. pr. i utvidgad anv., ss. adv. med förstärkande innebörd, närmande sig bet.: väldigt l. oerhört l. ”rasande” o. d. I verkstaden var det snurrande hett. Nilsson TreTerm. 437 (1943). Han lagade just sin kvällsmat och rummet var snurrande hett. Dens. BombiNick 259 (1946).
4) ss. beteckning för att ngn l. ngt förflyttar sig snurrande (i bet. 3) l. (snurrande (i bet. 3)) i en l. flera cirklande banor; virvla; snabbt rulla (se särsk. a); äv. med innehållsobj.; äv. med föga l. utan tanke på roterande l. cirklande rörelse (se b). Yrvädret snurrade och lekte, ref upp drifvorna och vräkte ihop dem igen. Lagerlöf Länk. 233 (1894). Vädret var alldeles lugnt, då plötsligen ett starkt dån hördes och en stor pelare af dam, jord och löf kom snurrande öfver egendomens trädgård. GHT 1896, nr 110 A, s. 3. En flock ljungpipare snurra hvisslande och reseglada genom luften. TurÅ 1900, s. 85. Det finnes en del boxare, som alldeles mista humöret, när de få mest med stryk i en match. När ett par tunga stötar träffa dem snurra de runt på golvet som en cyklon. Holmberg Boxas 21 (1921); jfr 3. Och dansade med henne en snurrande vals, tills (osv.). Östergren (1943). — särsk.
a) om ngt som går på hjul o. d. (t. ex. vagn, bil, cykel): (hastigt) förflytta l. röra sig gm att hjulen snor runt, (hastigt) rulla; äv. om person som (hastigt) förflyttar sig med vagn osv.; särsk. i de särsk. förb. SNURRA IN, ÅSTAD. Bilen snurrade i väg. En velocipedåkare, som i en djärf kurva voltade ned från Norrbro och efter att ha klarat spårvagnen i ursinnig fart snurrade nedåt hamnen. Öberg Makt. 2: 105 (1906).
b) [möjl. delvis utgående från 1 c] i utvidgad anv.: hastigt fara l. sno (se d. o. 6) l. flänga o. d. (utan l. med föga tanke på förflyttning i cirklande rörelser o. d.); äv. bildl. Han snurrade och for som en skottspole. Ödman UngdM 2: 231 (1881; bildl.). John Hay lyckades snurra jorden rundt än en gång. Cavallin Kipling Emir. 18 (1898). Uppfylld av .. hämndlystnad (mot sin förre fästman) hade Pauline .. snurrat runt efter en ny man. Dahlbäck Åb. 266 (1914). (Gästen till uppasserskan:) Hon skulle väl inte villa va så innerligen förgylld å snurra hit med litet färskt bröd? Cederschiöld Kerg. 63 (1917). Snurra efter parkeringsplats. DN(A) 1965, nr 15, s. 20.
c) bildl. (jfr b); om tid tänkt ss. ngt som är statt i jämn l. oavbruten rörelse, ofta liktydigt med: gå (se d. o. VII) l. förrinna o. d.; jfr 3. Och så snurrade veckan vidare. Cedercreutz Blomst. 101 (1919). Tiden hade snurrat iväg fortare än man hade tänkt sig. Eriksson ÖmhHung. 149 (1948).
II. tr.
1) låta (ngn l. ngt) l. få l. bringa (ngn l. ngt) att rotera l. snurra (i bet. I 3 o. 4); äv.: svänga l. vrida l. föra l. sno (ngn l. ngt) i mer l. mindre cirkelformig bana (i sht i uttr. snurra ngn l. ngt runt, äv. snurra runt (med) ngn l. ngt); äv. med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. på l. med; äv. abs. Han snurrade barnet runt. Han snurrade henne runt i en vals. Han snurrade (på) hjulet. Hon satt och snurrade sin parasoll. Swedberg Ordab. (1722). SvLekar(GAAkad.) 1: 184 (c. 1860; abs.). Det ljöd likt vaggsång, då vid dagens ända / den gamla satt och snurrade sin slända. Scholander 2: 6 (1866). Han snurrade mössan rundt mellan fingrarne. Roos Strejk. 19 (1892). Han snurrade på svärdet, som stod mellan hans knän. Heidenstam Folkung. 2: 60 (1907). Icke desto mindre teg Karck som grafven och fortsatte att snurra med sin urnyckel. Wachtmeister AntBr. 147 (1915). Mary .. går emot honom (dvs. Joe) med utbredda armar. .. Joe snurrar runt med henne. Bergman Patr. 27 (1928). Hjalmar satt med rynkad panna och snurrade sitt vinglas mellan fingrarna. Gustaf-Janson ÖvOnd. 92 (1957). — jfr KRING-SNURRA. — särsk.
a) i uttr. snurra tummarna, äv. tummar l. med tummarna, rulla (se RULLA, v. 1 d α) tummarna; ofta (i sht vard.) bildl., ss. beteckning för att ngn sitter overksam l. latar sig. Lektorn mediterar och snurrar tummar i sin länstol. Engström Kryss 82 (1912). Den fete ynglingen låg på rygg .., händerna knäppta över magen, snurrade med tummarna. Bergman LBrenn. 145 (1928). Sitta och snurra tummarna. SvHandordb. (1966).
b) (tillf.) i uttr. snurra med ögonen, göra (förföriskt) rullande rörelser med ögonen. Heidenstam Svensk 1: 100 (1908).
c) (mindre br.) med refl. obj., i uttr. snurra sig runt, om person: vrida sig runt, snurra runt. Nyblom Minn. 1: 37 (1904).
d) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. med konkret sakobj. betecknande ngt som icke roterar men som innehåller l. utmärkes av del(ar) som snurrar (i bet. I 3). Mor Ingrid .. snurrade .. dugtigt på sin rock. Knorring Torp 1: 276 (1843). Jag står och ser in i, hvad som varit, med samma förnimmelse, som stirrade jag in i en djup svart, kokande hvirfvel, hvilken snurrat mitt lif rundt. Geijerstam KampKärlek 235 (1896).
3) (spiralformigt l. runt om ngn l. ngt) linda (ngt); (fast)surra (ngn l. ngt). Jag snurrar fast henne med förklädesbanden vid stolen, så att hon ingen väg kommer, då hon skall resa sig. RArbman (1914) hos Arbman Silv. 22.
Särsk. förb.: SNURRA AV10 4. (numera bl. tillf.) till I 4 b: hastigt fara l. sno l. flänga i väg; äv. bildl. (motsv. snurra, v. I 4 c), om tid: (raskt) löpa l. rulla i väg. Det finnes vexlar, som förfalla så hastigt, att månader snurra af som dagar. Strindberg TrOtr. 2: 21 (1883, 1890). Sissa .. snurrade af ut i köket. VFolk 16 (1893). —
SNURRA FRAM10 4. (mera tillf.) till II 1; särsk. bildl.: hastigt rabbla fram (ngt), haspla fram. Per överträffade sig själv (vid ett husförhör), där han snurrade fram med sitt ”arbete befordrar hälsa och välstånd” i en rent av svindlande fart. Bendz Landsv. 38 (1916). —
SNURRA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. (numera bl. tillf.) till I 4; särsk. oeg. l. bildl. (motsv. snurra, v. I 4 b), med avs. på skolämne: hastigt läsa igenom, ”dra” igenom. Verd. 1888, s. 12. —
SNURRA IHOP10 04, äv. HOP4.
1) till II 3; särsk. refl., i uttr. snurra ihop sig, om djur: rulla l. ringla ihop sig. Beskow Greta 87 (1901).
2) [sannol. eg. oeg. l. bildl. anv. av 1] (vard., numera mindre br.) i hast åstadkomma (ngt), sno l. svänga ihop (ngt). Tholander Ordl. (1872; utan översättning; möjl. till 1). —
SNURRA IN10 4.
1) (vard.) till I 4: snurrande förflytta l. röra sig in (ngnstädes); särsk. till I 4 a. De varma böljorna sköljde upp mot Labradorkusten, snurrade in i Hudsonviken och (osv.). Nyblom FantH 18 (1910). När den eleganta bilen i en virvel av damm och rök snurrat in på gårdsplanen, hoppade två passagerare ur. Essén Fob 197 (1919).
2) (numera bl. mera tillf., vard.) till II 2: under snurrande förflytta (ngt) in (ngnstädes). Helt likgiltigt snurrade hon in .. (smörbyttan) på bordet i det öppna köket. Heidenstam Svensk. 2: 280 (1910). —
SNURRA NED10 4 l. NER4. (numera bl. tillf.) till I 4 b: hastigt fara l. sno l. flänga ned. GHT 1896, nr 218 A, s. 2. —
SNURRA OM10 4.
1) till I 3, 4: snurra runt l. vända (sig) om med en snurrning o. d.; i fråga om dans äv.: svänga l. virvla om; äv. med innehållsobj. (l. liknande bestämning); äv. bildl. (motsv. snurra, v. I 3 e α), opers., i uttr. det snurrar om för ngn, det går runt för ngn, ngn blir yr l. (tillfälligt) sinnesförvirrad o. d. Snurra om på klacken. Snurra om i dansen. När som tråden är utspunnen, Sländan nog har snorrat om, / .. I (dvs. parcerna) förkunnen ödets dom. Browallius Holbg 97 (1744). Nu snurrade karusällbordet om ett hvarf och (osv.). Forsslund Storg. 142 (1900). Naturligtvis snurrade (hunden) Bettina nu (när den tama kajan hackade på hennes svans) om och visade tänderna. Beskow Greta 74 (1901). De snurra om i takten / Utaf min melodi. Snoilsky Goethe Vis. 12 (1901). Höijer 30Silverp. 160 (1949; opers.).
2) till II 1: svänga l. vrida (ngt) runt o. d.; äv. refl., i uttr. snurra sig om, snurra om. Karusell-gungan ner i Djurgårdsstaden snurras om med en alldeles oerhörd hastighet. Kullberg Mem. 3: 28 (1836). Om man vrider sig rundt omkring på hälen får man snevred; detta botas derigenom, att man, stående på en jordfast sten, snurrar sig afvigt om på hälen. Wigström Folkd. 2: 160 (1881). De båda tärningarna snurras om i en träskål, som upp- och nedvänd slås mot en skinnrundel. Hedin Transhim. 2: 463 (1909). —
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1: surra l. brumma omkring. Dähnert (1784). (Sv.) Snurra omkring: (fr.) tourn(oy)er en bourdonnant. Schulthess (1885).
2) till I 3: snurrande svänga om l. vända sig om, snurra om, snurra; äv. till I 3 c: snurra; äv. opers. Tre tärningar på bordet snurra kring. ÖB 33 (1712); jfr 3. Hon spinner på en rock, hvars hjul snurrar omkring med en häftigt susande fart. Atterbom LÖ 1: 42 (1824). Spinnrocken snurrar omkring. Sundén (1891). Hallström LegDr. 32 (1908; opers.).
3) till I 4: snurrande fara omkring l. hit o. dit; äv. (motsv. snurra, v. I 4 b) i utvidgad anv.: (hastigt) fara l. sno l. flänga omkring l. hit o. dit. Dansparen snurrade kring i en vals. Enholm Anm. 1: 18 (1753). Mamma snurrade omkring i alla vrår, tömde ut hela husapoteket på salsbordet (vid ett olycksfall). Lundquist Profil. 1: 112 (1884). Massor av lösa stockar snurra omkring i strömvirvlarna. Sandström NatArb. 2: 97 (1910); jfr 2.
4) till II 1: snurra (ngn l. ngt) ett l. flera varv; bringa (ngn l. ngt) att rotera l. gå runt ett l. flera varv; äv. bildl. Lät oss heller ey förglömma / Snorra glass och skålar kring. Rosenfeldt Vitt. 216 (1688). Man snurrade (i en viss lek) omkring ett mynt, och midt under loppet satte en finger på penningen, så att den stod still, utan att falla. Palmblad Fornk. 1: 123 (1843). Jag swindlar; wäntan snurrar mig ikring. Hagberg Shaksp. 8: 179 (1849). —
SNURRA PÅ10 4. (i sht vard.) (oförtrutet l. utan att låta sig hejdas l. allt raskare) snurra vidare l. fortsätta att snurra; särsk.
1) till I 3; äv. i utvidgad l. bildl. anv. (I Sven Hedins bok ”Öfver land till Indien”) är det en enda oändligt lång jättefilm, som rullas upp för läsarens blick. Ibland snurrar den på med väldig fart, så saktar den af, så stannar den i någon eller några veckor för att ånyo sätta sig i rörelse. Ymer 1910, s. 418. En vinsch, som .. snurrade på i normal takt. SvD(A) 1929, nr 281, s. 6.
2) till II 1; äv. bildl.: haspla på, ”veva” på. Mor Nilla .. snurrade på med spinnrocken, lika duktigt som förut. Bondeson NAllmogBer. 87 (1888). Snurra på med ord, granna eller torra, är ingen konst. Ottelin FolklFörel. 2: 52 (1918). —
SNURRA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till I 4; särsk. (motsv. snurra, v. I 4 b) i utvidgad anv. Nu (vid begravningen) springer kyrkogårdsporten opp på gnisslande kopparhakar, kistan sjunker ned med doft rassel, bårlinan snurrar opp med pipande läte. Böttiger 4: 277 (1869; t. orig.: schnurrt .. empor). En dag .. kunde jag icke hålla mig, utan nedsköt utanför trädgården en lärkhona, som snurrade upp i luften. Öman Ungd. 121 (1889).
2) till II 1: ge (ngt) utlösbar kraft gm att snurra på det l. på därmed förenad anordning, ge (ngt) förmåga att snurra (se snurra, v. I 3) gm att vrida det om l. runt, dra l. vrida upp. Det var hemskt att se .. (tempeldanserskan) som en mekanisk docka, vars färger med tiden blekts, låta snurra upp sig för ett par tre minuter för kopparörena, som kastades för hennes fötter. Kræmer ResSib. 37 (1913).
3) till II 2: snurrande l. virvlande föra l. lyfta upp (ngn l. ngt). Hvirfvelen upryckte med rötterna alla Al-buskar han råkade, och snorrade dem up i luften til ansenlig högd. VetAH 1750, s. 277.
4) till II 3: (spiralformigt) linda upp (ngt); vrida l. sno ihop (ngt). Sitt mörka hår hade hon snurrat upp i en liten kapriciös knut öfver hjässan. Lindberg Ann-Lis 76 (1901). Reven hade tagits upp och snurrats upp på tork omkring ett par av stugorna. Dahlbäck Åb. 169 (1914). Han lyfte handen och snurrade upp en slinga av hennes hår på sitt pekfinger. Hedberg Vild 258 (1949).
SNURRA UT10 4.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1 c, refl., i uttr. snurra sig ut, om insekt: surrande fara ut. Gettinga snorra sig vt; och slippa de brummande brömssar. Stiernhielm Herc. 256 (1648, 1668).
2) till I 4, särsk. 4 b: om vind: virvla ut. En iskall kåre .. jagar förbi mig med ett följe af snö och löf och snurrar ut öfver gatans gråa taklängor. Nyblom Österut 141 (1908). —
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till snurra, sbst.; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): A: SNURR-BOCK. (snurr- 1739 osv. snurre- 1911 osv.)
1) (†) till I 3 o. II 1 = snurra, sbst. 3. Mont-Louis FrSpr. 228 (1739). Så släptes vattnet på i en smal ränna, och så snurrade det (i skvaltkvarnen) i samma fason som en snurrbock. Stolt Minn. 43 (1879).
2) dans. till I 3, 4: benämning på pardans som dansas i ring efter polkamelodi o. som bl. a. utmärker sig därigm att de dansande i tredje turen långsamt vänder sig mot o. från varandra o. bugar sig djupt; i sht i sg. best. Carlsson HelaSthm 113 (1911). Folkdans. 24 (1923). —
-BOLL.
1) (tillf.) till I 3 o. 4; i fotboll: boll som snurrar runt på stället l. som far snurrande i väg (i icke önskvärd riktning o. d.) på grund av skev spark l. felträff o. d. IdrBl. 1935, nr 58, s. 14.
2) till I 3, II 3: benämning på bollek varvid ett snöre i ena änden bindes om en boll o. i andra änden i toppen av en c:a två meter lång stång, varefter de deltagande medelst slag med ett slagträ försöker ge bollen sådan fart, att snöret i sin helhet snurras om stången. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 245 (1949). —
(I 3, 4) -DANS. (snurr- 1927 osv. snurre- 1732 osv.) (numera bl. mera tillf.) om dans vari de dansande snurrar l. virvlar runt; äv. bildl. Kolmodin QvSp. 1: 193 (1732). En (av de dansande bönderna) tog drottningen om lifvet och svängde gumman ett par hvarf omkring ... ”Låtom oss vända om, grefve,” sade den korpulenta drottningen, som ännu pustade efter den ansträngande snurredansen. Topelius Fält. 2: 167 (1856). —
((I 3 o.) II 1) -FÅTÖLJ. (snurr- 1966 osv. snurre- 1969 osv.) jfr -stol. SvD(A) 1966, nr 236, s. 20. —
(I 3) -HJUL. snurrande hjul; ekorrhjul; äv. bildl. Så bringar tidens snurr-hjul sin hämd med sig. Hagberg Shaksp. 7: 353 (1849). Uppe på vinden stod ett gammalt ekorrhus ... Det hade både sal och sängkammare och snurrhjul. Beskow Greta 86 (1901). Ett tu tre ha trötthetsämnena afsöndrats, och då skiner solen inifrån igen! Det där är nu en gång mitt snurrhjul, hvilket jag nu tar .. som ett oföränderligt öde. VNorström (1909) hos Liljedahl Norström 2: 140. —
(II 3) -LINJE. (numera föga br.) om spiral l. spiralformad linje. Snurrlinien är för fattig derför att dess intention är en sjelfomfamning; våglinien är skön och rik, derför att den öppnar en vidare famn. JLRuneberg (c. 1840) hos Söderhjelm Runebg 2: 248. —
((I 3 o.) II 1) -PASSARE. tekn. passare vars ena ben fritt kan snurras kring det andra. Smith ReglMaskinritn. 8 (1943). —
-PIPA. (†)
2) till (I 1,) I 3 o. II 1, om ett slags snurra bestående av två ihåliga kulor o. d. förenade medelst ett rör, vilka sätts i hastig rotation medelst ett vid två käppar fastknutet snöre o. slungas upp i luften (varvid ett tjutande ljud uppkommer); jfr diabolo. JournLTh. 1812, nr 215, s. 4. —
(I 1) -PIPERI. [jfr lt. snurrpīperie, t. schnurrpfeiferei, krimskrams, skräp, nonsens, avledn. av lt. snurrpīpe, leksaksflöjt, motsv. t. schnurrpfeife] (†) bildl., om ngt som är av ringa betydelse l. värde l. om ngt besynnerligt l. oförståeligt o. d. SvLitTidn. 1815, sp. 172. —
((I 3 o.) II 1) -STOL. stol vars sits (medelst skruvanordning) kan snurras runt; jfr skruv-stol. Blanche 1846—1946 56 (1847). —
-TRÄ.
1) (föga br., om utländska förh.) till (I 1 o.) II 1, om ett i snöre fäst träföremål som gm att snurras åstadkommer ett vinande ljud (o. som användes för att skrämma bort andar l. farliga väsen o. d.), vinare. 2NF 21: 3 (1914).
2) (föga br., om ä. förh.) till (I 3 o.) II 1: anordning för åstadkommande av eld, vars verksamma del består av en medelst ett snöre kringvriden drillpinne. Den äldsta maskinen. Snurrträ som elddon. 2UB 6: 66 (1904; underskrift till bild). —
((I 3 o.) II 1) -TÄRNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om en med tärningsprickar på sidorna försedd leksak som nedtill var försedd med spets o. som sattes i snurrande rörelse medelst en knäppning med fingrarna; jfr pirk, sbst.2, pirra, sbst. Holmberg Nordb. 420 (1854). —
(I 3) -VERKAN. (i fackspr.) om den stabiliserande verkan som rotationen utövar på en fast kropps rotationsaxel, gyroverkan. 3NF (1932).
B (i sht i vissa trakter): SNURRE-BOCK, -DANS, se A. —
((I 3 o.) II 1) -FISKE. [elliptiskt för snurrevads-fiske] fisk. snurrevadsfiske. Östergren (1943). —
-FÅTÖLJ, se A. —
((I 3 o.) II 1) -LAG. [elliptiskt för snurrevads-lag] fisk. snurrevadslag. Hasslöf SvVästkustf. 260 (1949). —
((I 3 o.) II 1) -TÅG. [elliptiskt för snurrevads-tåg] fisk. snurrevadståg. Hasslöf SvVästkustf. 235 (1949). —
((I 3 o.) II 1) -VAD, pl. -ar. [jfr d. snurrevod] fisk. om ett för fångst av i sht rödspotta, rödtunga o. kolja använt fiskeredskap bestående av en med en lång strut l. kalv (se kalv, sbst.2 3) o. draglinor försedd (numera vanl. av nylon förfärdigad) vad (som förr roddes ut med en liten båt runt en stor, förankrad fiskebåt men som nu läggs ut från en enda (stor) fiskebåt o. med motorns hjälp halas in till båten, sedan denna förankrats); jfr skovel-vad. I Tyskland och Danmark använder man mycket s. k. ål-vad, antingen drif-vad .. eller handvad (pulsvad, böttvad, ankar-vad eller snurrevad), med enkel kalf och använd från roddbåtar. Smitt SkandFisk. 1035 (1895). Snurrevaden utgöres i själfva verket af en trawl med ofantligt långa armar, hvilka medelst långa linor inhalas af ett litet vindspel, som drifves med maskinkraft ombord å ett förankradt fartyg. LAHT 1902, s. 283. Även med snurrevad tas en del sill, när så ske kan, det vill säga på grundare vatten än trettio famnar. Barthel Sill 46 (1929).
-tåg. Snurrevadståg, (dvs.) grova manillalinor som användas vid fiske med snurrevad. Vanligast förekommande dimensionen är 2 1/8″, mätt i omkretsen. SvFiskelex. (1955).
Avledn.: SNURRARE, om person m.//ig., om djur m. l. r. [jfr t. schnurrer, person som snurrar] särsk.
1) till I 3, 4: person som snurrar (runt); särsk. (förr, skämts.) om icke ordinarie läkare som fick tjänstgöra på olika avdelningar på sjukhus. Jag (dvs. en professor i medicin) började här som s. k. ”snurrare”, blev sedan vad vi skämtsamt kalla ordinarie vikarie, så ordinarie amanuens och underläkare samt slutligen klinisk laborator. SvD(B) 1938, nr 7, s. 5.
2) [de hithörande djuren lever i vatten o. kan frigöra sig från de stjälkar som de sitter på o. simmar omkring under roterande rörelse] (†) till I 4, om djur av det till infusorierna hörande släktet Vorticella Lin., klockdjur. VetAH 1790, s. 242. ÖoL (1852).
SNURRERI, n. (tillf.) till I 4, om förhållandet att ngt far snurrande runt. GbgP 1949, nr 252, s. 7 (i fråga om ”miniracerbilar”). —
SNURRIG, adj.2 [sv. dial. snurrig; jfr d. snurrig, lt. snurrig, t. schnurrig; ordet är möjl. delvis lån från lt.]
2) (vard.) till I 3 e: yr (i huvudet) l. vimsig l. virrig l. (smått) tokig o. d.; äv. närmande sig bet.: (smått) rusig (av sprit o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Snurriga kvinns. Uhrström Sthmska 100 (1911). Man blir lätt snurrig när man dricker vin efter sprit. Strömberg MannNeg. 17 (1915). Tiden är snurrig. Upsala(A) 1923, nr 28, s. 4. [Ja va så yrvaken], så ja va alldeles snurri i huvut. Östergren (cit. fr. 1926). Höll han på att bli snurrig? På att mista förståndet? Lagerkvist Bar. 83 (1950).
3) [sannol. till snurra, v. I 3, 4, o. eg. i fråga om snabb, kringsnurrande rörelse ss. tecken på förargelse o. d.; möjl. dock delvis l. urspr. till snurra, v. I 2] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) smått förargad l. arg l. stött l. på dåligt humör l. misslynt; i sht ss. adv. Essén KessGen. 72 (1915). En snäll och vänlig flicka, som aldrig var snurrig eller moraliskt kylig mot honom. Hellberg FrödingM 226 (1925).
Avledn.: snurrighet, r. l. f. [jfr t. schnurrigkeit] särsk. till snurrig 2: egenskapen l. förhållandet att vara snurrig; ofta konkret(are), särsk. om tokigt påhitt l. upptåg o. d., galenskap; i sht i pl. Om uppgiftens art endast härflyter ur någon liten snurrighet hos vederbörande. GHT 1926, nr 157, s. 3. När det .. förutspåddes att sjöfarten gick sin undergång till mötes, därför att ett yngre släktled höll på att glömma gammalt gott sjömanskap och befattade sig med nya påfund och snurrigheter. SvFl. 1942, s. 191. (Operetten ”Kyska Susanna” har) En vriden handling där den ena snurrigheten avlöser den andra. GHT 1945, nr 28, s. 13.
Spoiler title
Spoiler content