SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÄLLA, v. -ade. vbalsbst. -ARE (se avledn.).
Etymologi
[av t. schnellen, med schvung stöta l. kasta l. slå, ss. refl.: med ett ryck flytta sig, skynda sig, av mht. snellen, knäppa o. d., ss. refl.: skynda sig, till snel, snabb (se SNÄLL). — Jfr SNÄLLARE, sbst.2, SNÄLLKRAFT, SNÄLLNÄT, SNÄLLTRYCK]
(†) skynda, hasta; äv. refl.: skynda sig. Schultze Ordb. 4634 (c. 1755). Skall herrn gå så fort? ropade .. (värdshusflickan) efter honom. Glöm då icke käppen! Se så ja ... Snälla sig nu! Almqvist Smar. 33 (1845).
Avledn. (†): SNÄLLARE, sbst.1, m. person som hastigt gör ngt. Schultze Ordb. 4633 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content