SNÄRA snä3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; förr äv. SNÄRAS, v. dep., anträffat bl. i pr. sg. snäres.
Etymologi
[sv. dial. snära; möjl. etymologiskt identiskt med sv. dial. snära, göra ett kort besök, i förbigående omnämna o. d. (se SNÄRJA, v.) men påverkat till bet. av SNÄRRA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snäsa; särsk. i den särsk. förb. snära till10 4, snäsa till, snäsigt yttra sig (äv. ss. anföringsverb); förr äv. ss. dep. I affairer är .. (G. IV A.) inaccessible (dvs. otillgänglig) utom conseil timann då han snäres och är absent (dvs. frånvarande). ESchröderheim (1793) i MoB 6: 76 (rättat efter hskr.). När Spissen åter hade varit ute och kom och viskade något i örat på Bertel, kunde Anders inte låta bli att snära till: ”Här springer du och är så klämd. Har du nåt för dig?” Larsson Hemmab. 129 (1916).
