[sannol. till SNÖPA(jfr med avs. på bet. nor. dial. snøypa, bita ifrån sig); möjl. dock i stället samhörigt med nor. dial. snøpa, självgod person som biter ifrån sig o. är avvisande (till den stam som föreligger i SNOPA)]
(†) om person: avvisande, sur. (Gumman) gick tvär och snöp ut och in. Molin SSkr. 261(1894).