SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÖPA snø3pa2, v. -er, -te, -t, -t ((†) -ar, -ade, -at, -ad Dalin (1854)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749)), -NING; -ARE, se avledn.
Etymologi
[fsv. snöpa (i bet. 2), sv. dial. snåipa av, avsnäsa; jfr fvn. sneypa, kränka, vanära, nor. dial. snöypa, knipa, klämma; i avljudsförh. till nor. dial. snypa, snoppa, o. SNOPPA, v.1 — Jfr SNEPA, SNOP, adj.2, SNÖP, SNÖPING, SNÖPLIG, SNÖPLING]
1) i fråga om att ta l. nypa bort ngt från ngt; möjl. delvis att fatta ss. oeg. anv. av 2.
a) (†) ta skott av (växt). Rosenhane Oec. 136 (1662).
b) (numera bl. i vissa trakter) ta bort mer l. mindre förbränd del av veke från (ljus l. veke), snoppa. MarkallN 2: 30 (1821). Att snöpa ett vaxljus. Forssell Röst. 68 (1964).
2) kastrera (djur, äv. person) (särsk. gm att ta bort testiklarna); äv. refl. (särsk. i uttr. snöpa sig själv); ngn gg äv.: gm operation (i samband med sjukdom) ta från (mansperson) en testikel; särsk. i p. pf., (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): kastrerad, förr äv. allmännare: som (från födelsen) saknar fortplantningsförmåga. Somlighe äro snöpte, som så äro födde aff theres modhers lijff, och somlighe äro snöpte som äro så giordhe aff menniskiom, och somlighe äro snöpte som sigh sielffue haffua snöpt för himmelrikit skul. Mat. 19: 12 (NT 1526). Snöp (i april) Kalfwar, Lamb, och Grijser. IErici Colerus 1: 80 (c. 1645). Stut kallas en snöpter oxe tils han blifwit tamd til dragoxa. Dahlman Reddej. 27 (1743). Svalin Ordl. (1847; i fråga om operation i samband med sjukdom). I skolen icke offra åt Herren något som har blivit snöpt genom klämning eller krossning eller avslitning eller utskärning. 3Mos. 22: 24 (Bib. 1917). OoB 1963, s. 21. — jfr O-SNÖPT. — särsk.
a) i p. pf. i substantivisk anv., om kastrerad person (särsk.: eunuck). (En rik) then gud siwkan gör, han .. är såsom en snöpter then när ene iungfru ligger och suckar. Syr. 30: 20 (öv. 1536; Apokr. 1921: lik den snöpte). Sylvius Curtius 365 (1682; i pl., om eunucker). Anm. till 2 a. I nedanstående språkprov har p. pf. behandlats ss. sbst. (med best. -en). Snöpten Bubaces. Sylvius Curtius 410 (1682).
b) (†) i utvidgad anv.: beröva (svins tryne) förmågan att böka i jorden (gm att skära av två senor ovanför nosen). Linné Vg. 96 (1747). HushBibl. 1757, s. 388.
c) bildl.; särsk.: stympa l. förkväva (ngt). Strindberg SvÖ 2: 37 (1883). Samlingsregeringen (har) lyckats snöpa vår demokrati. GHT 1943, nr 265, s. 11. särsk. med avs. på litteraturart l. litterärt verk. Beskow (1836) i 3SAH LIX. 3: 59. Puritanernas seger (i Engl. på 1600-talet) stängde teatrarna och snöpte lyriken. 3NF 6: 802 (1927).
Ssgr (till 2): A: SNÖP-FOT. [eg. om en till släktet hörande art som (liknar ett manligt könsorgan o.) har ihålig fot] (†) bildl., om svampsläktet Verpa Sw. ex Pers. Liljeblad Fl. 665 (1816). —
-KLOVE. (-klåvar, pl. 1926) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) redskap avsett att klämma sönder testiklar på husdjur med; jfr klove 2 o. snöpar-klämma. Västerb. 1926, s. 222. —
-TID. (snöpe- 1743) snöpningstid. Dahlman Reddej. 30 (1743).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SNÖPE-GUMSE. (snöpe- 1727. snöpt- 1745) snöpt gumse. Salander Gårdzf. 38 (1727). —
-TID, se A.
C: SNÖPNINGS-TID. tid som är lämplig för snöpning av husdjur, tid då snöpning av husdjur brukar företas. Hemmer Nord. 19 (1936).
D (†): SNÖPT-GUMSE, se B. —
-HANE. snöpt tupp, kapun. Tiderus GrLat. 50 (1626).
Avledn. (till 2): SNÖPARE, m. särsk.: person som yrkesmässigt snöper husdjur. Serenius Y 4 a (1734).
Ssg: snöpar-klämma. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = snöp-klove. Västerb. 1924—25, s. 373.
Spoiler title
Spoiler content