SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÖRP snœr4p, sbst.2, n. (SvD(A) 1914, nr 249, s. 8, osv.), äv. (i bet. 2) r. l. m. (Knorring Skizz. II. 2: 54 (1845), Wassing GropSkog. 27 (1965)); best. -et resp. -en.
Etymologi
[till SNÖRPA, v.]
1) motsv. SNÖRPA, v. 1 a, om handlingen att (vid syende) dra ihop tyg o. d.; äv. (motsv. SNÖRPA, v. 1 a γ) om handlingen att sy slarvigt; äv. övergående i konkret anv., om resultatet av sådant hopdragande l. syende. Din klädning? — Riktigt! — Skräddare, kom hit. / .. Hwad? Skuret härs och twärs liksom en torta, / Med risp och rasp och snörp och krumilurer. Hagberg Shaksp. 7: 204 (1849). GbgHÅ XIV. 3: 114 (1908).
2) motsv. SNÖRPA, v. 1 b, om handlingen att dra ihop en kroppsdel l. förhållandet att en kroppsdel dras ihop l. är hopdragen, snörpning; äv. konkretare, om enskild hopdragning av en kroppsdel; särsk. dels i fråga om läpp l. mun (i sht med tanke på att den som drar ihop munnen därigm visar nedlåtenhet l. avståndstagande), dels i fråga om hals (i sht med tanke på att den som känner halsen dras ihop är rädd l. nervös l. gråtfärdig). Snörp på läppen. Lenngren (SVS) 2: 193 (1797). Majorskan .. gjorde en liten omärklig snörp på munnen. Knorring Skizz. II. 2: 54 (1845). Björn (måste) mitt i den förlamande snörpen i halsen med båda händer .. hålla sig fast i bänken. Wassing GropSkog. 27 (1965).
3) [med avs. på hörp jfr sv. dial. hyrpa, hörpa, dra ihop, snörpa, spara (se SNÖRPA, v. anm.)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. hörp eller snörp, si l. så, (galet) på det ena sättet l. på det andra. ÖgCorr. 1966, nr 160, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content