publicerad: 1981
SNÖRPA snœr3pa2, äv. (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. i Finl.) SNYRPA snyr3pa2, v. -er, -te, -t, -t, äv. -ar, -ade, -at, -ad. (pr. sg. akt. -ar Nordmann BorgåBarn 163 (1906); -er Lindestolpe Färg. 43 (1720) osv. — pr. sg. pass. -as Larsson Solsid. 24 (1910); -es Linné MusReg. 80 (1754) osv. — imper. snörpa Topelius Sommarsjö 1: 145 (1897). — ipf. -ade Arkadius Pakkala 143 (1895), Ahlgren Papir. 75 (1901); -te Sahlstedt (1773), Livin Kyrk. 17 (1781) osv. — sup. -at Schroderus Os. 1: 109 (1635), Östgren PensKardb. 144 (1918: snörpats, pass.); -t Sahlstedt (1773), Möller (1790) osv. — p. pf. -ad Schroderus Os. 1: 238 (1635: sammansnörpat, n.), Laurén Stenvall Dikt. 91 (1937); -t VDAkt. 1670, nr 29 (: samman snyrpta, pl.) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr SNÖRP, sbst.2
Ordformer
(snyrp- 1670 (: samman snyrpta, p. pf. pl.)—1979. snörp- c. 1635 osv.)
Etymologi
[sv. dial. snyrpa, snörpa; jfr nor. dial. snyrpa; till samma avljudsstadium av stammen i SNÄRPA, v.1, som SNURPA, v. — Jfr SNÖRPA, sbst.]
1) i fråga om sammandragning l. åtdragning l. fästande o. i anv. som ansluter sig härtill.
a) i fråga om sammandragning l. åtdragning l. fästande som sker med snöre l. tråd l. lina o. dyl. l. gm syende: dra ihop (o. därigm åstadkomma rynkor o. d.), särsk. med obj. l. bestämning inledd av prep. på, betecknande det som dras ihop (särsk. föremål av tyg l. garn o. d., äv. hål l. reva l. söm); äv. i uttr. snörpa fast, binda fast: numera företrädesvis dels i α o. γ—ε, dels ss. förled l. senare led i ssgr, dels i särsk. förb. Snörpa .. (dvs.) draga ihop .. Snörpt .. (dvs.) Sammandragen, hård. Schultze Ordb. 4656 (c. 1755); möjl. till b (α β'). (Lat.) Constringere. .. (Sv.) Binda, snörpa .. fast. Ekblad 381 (1764). Snörpa et hål. Möller (1790). Den sömmen är för-mycket snörpt. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Hon) började .. i hast sy, snörpa, tråckla och fäkta (för att förvandla halmkärven till en karl). Almqvist Mål. 39 (1840); jfr γ. Hvar klädning nu ä' snörpt och smal / Just som ett paraplyfodral. Wallmark Vis. 1: 9 (1879). — jfr AV-, HOP-, IN-, SAMMAN-, TILL-, ÅT-SNÖRPA. — särsk.
α) fisk. med avs. på (del av) vad o. d.: dra ihop (med lina l. vajer för att stänga inne fisk); äv. abs.; äv. med saksubj., betecknande motor o. d. (Efter utkastandet) måste vaden snörpas genast. BohFiskT 1886, s. 190. (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 122 (1923; om motor). Till att börja med skedde snörpningen med hjälp av tyngder. Hasslöf SvVästkustf. 178 (1949). — särsk. i utvidgad anv., med avs. på fisk: stänga inne gm hopdragning av vad. Som det nu var, måste den snörpta sillen hållas kvar i vaden. GHT 1898, nr 276 A, s. 3.
β) (numera föga br.) sjöt. med avs. på segel: dra ihop (med tåg inför stormby), dämpa (se DÄMPA, v.2 3 c). At snörpa Mesan. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 266 (1796). Snörpa ett segel vid hårdt väder. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856).
γ) övergående i bet.: sy (i sht slarvigt l. så att rynkor uppkommer); äv. i uttr. snörpa och sy (l. sy och snörpa); dels med obj. betecknande stygn, dels med obj. betecknande resultat, dels i uttr. snörpa på ngt, dels abs. Sy och snörpa. Sundén (1891). Oskar, som satt på skräddarbordet och snörpte på en gammal väst, gjorde en grimas. Sandberg GHusH 73 (1897). Där fejades och putsades, där snörptes och syddes. Humble Hemm. 233 (1903). (Jag) kunde .. se min flicka sitta .. och snörpa de sista styngen på den vackra påfågelsvästen. Bergman Hancken 169 (1920). Jag hade gått på sykurs i Kristiania och snörpte klänningar åt Sonja. Kræmer Brantings 118 (1939).
δ) i utvidgad anv., refl., om (föremål av) tyg l. läder o. d.: dra ihop sig l. krympa l. skrumpna; jfr ε. Tyget snörper sig. Weste FörslSAOB (c. 1817). Remmen, lädret har snörpt sig under torkningen. Därs.
ε) mer l. mindre bildl. (äv. refl., motsv. δ); särsk. (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. snörpa på pungen, vara återhållsam med utgifter. De flestas idéer (hade vid en sammankomst inom riksdagsoppositionen) gått ut på att snörpa på pungen, såsom enda medlet att få bugt med (regeringen). Liljecrona RiksdKul. 69 (1840); jfr SvFolket 8: 46 (1939). Det snörper sig runt hans hals en söndagskrage av förtvivlan. Martinson VägUt 60 (1936); jfr b α α'.
b) allmännare, i sht i fråga om sammandragning av del av människas l. djurs kropp (så att rynkor uppkommer); äv. intr. (i de särsk. förb. SNÖRPA IHOP, SAMMAN); särsk.
α) med obj. betecknande del av människas l. djurs kropp: dra ihop (så att rynkor uppkommer); i sht med obj. betecknande mun (ofta med tanke på att hopdragningen sker på grund av missnöje l. högdragenhet l. tillgjordhet o. d.). Hon kan stå och lära sig snörpa munnen, som de andra Krusmicklarna (om hon får en spegel i present). Dalin Vitt. II. 5: 123 (1738). Johnson DrömRosEld 118 (1949). — jfr HOP-, SAMMAN-, TILL-, ÅT-SNÖRPA. — särsk.
α') refl. l. i pass. övergående i deponentiell anv., om del av människas l. djurs kropp: dra ihop sig (så att rynkor uppkommer). Det första dygnet efter (kopp)-ympningen, märker man intet föränderligt, men de följande, begynner skinnet på kanterna at likasom snörpa sig, klia och rödna. Rosenstein BarnSj. 192 (1771). Hans torra läppar snörptes, då han log. Jensen StillStund. 75 (1920).
β') i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): hopdragen; numera företrädesvis dels om mun: hopdragen på grund av missnöje l. högdragenhet l. tillgjordhet, dels i utvidgad anv., om min l. blick l. tonfall o. d.: som vittnar om missnöje l. högdragenhet l. tillgjordhet; jfr SNÖRPIG 2 b. En yngling, som efter kopporna fick så snörpta och styfva knä, at han ogörligen kunde gå. VetAH 1784, s. 150. Lindqvist Dagsl. 1: 19 (1898; om min). Edfelt UngDag. 26 (1925; om blick). Stilens oefterhärmligt snörpta tonfall. Santesson Atterbomst. 13 (1932). Den högtidlighet som vi svenskar förbinder med stärkkragar och kraschaner, med snörpta munnar och stela blickar. SvD(B) 1944, nr 320, s. 5. särsk. (föga br.) i utvidgad anv., dels i uttr. snörpt om munnen, om person: som har munnen hopdragen på grund av missnöje l. högdragenhet l. tillgjordhet, dels ss. adv.: på ett missnöjt l. högdraget l. tillgjort sätt; jfr SNÖRPIG 2 c, d. Högberg Vred. 3: 32 (1906: snörpt om munnen). Jelena frågade snörpt: — I vilken egenskap? Stiernstedt Spegl. 245 (1936).
β) med bestämning inledd av prep. på l. med, betecknande kroppsdel; särsk. i uttr. snörpa på l. med munnen l. läppen l. näsan o. d., dra ihop munnen l. läppen resp. rynka på näsan (i sht på grund av missnöje l. högdragenhet l. tillgjordhet); jfr ζ. Bellman SkrNS 1: 108 (c. 1770). (Flickan) snörpte på läppen. Topelius Fält. 5: 275 (1867). Fröken Jeanette .. snörpte på näsan. Qvarnström Flem. 55 (1926). Svea satt och snörpte med munnen. Thunberg HemBorg 45 (1934).
γ) ss. anföringsverb: snörpande på munnen (se β) yttra (det l. det). Ack ja, Taglioni — snörpte faster Leontine. Levertin Magistr. 93 (1900).
δ) med saksubj.; dels om ämne o. d.: åstadkomma sammandragning l. verka sammandragande (i viss kroppsdel), dels om kroppsdel: dra ihop sig; äv. opers. Stenhammar Riksd. 3: 173 (1848). En mun, som snörpade så sött, som endast en dockmun kan snörpa. Topelius Sommarsjö 1: 60 (1897). Häggbären snörpte .. i munnen (liksom rabarber). Modin Ringström ProstMinn. 89 (1930). Det snörpte, så att han inte kunde tala (vid en obehaglig underrättelse). Moberg Rosell 42 (1932).
ε) i p. pr. i adjektivisk anv. (förr särsk. om läkemedel o. d.: som har förmågan att dra samman, sammandragande, adstringerande); äv. i utvidgad anv., om förnimmelse: som har samband med sammandragning (i viss kroppsdel). Weste (1807). En snörpande känsla kännes i swalget (hos den som lider av vattuskräck). Lovén Anv. 91 (1838).
ζ) ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv.; särsk. motsv. β, i uttr. snörpning på munnen. Snörpning .. (dvs.) Gerningen att snörpa; äfv. Verkan däraf. Weste FörslSAOB (c. 1817); möjl. till a. Föraktliga snörpningar på munnen. Crusenstolpe CJ 1: 364 (1845). Gustaf-Janson ÖvOnd. 14 (1957).
η) (mera tillf.) i utvidgad anv. (jfr α β', α β' slutet, ε).
α') med avs. på röst: hålla tillbaka. (Skådespelaren J. Kulle har) tyvärr inte alldeles övergivit .. den konstgjorda snörpningen av rösten till halvgånget buktaleri. BonnierLM 1954, s. 149.
β') (mera tillf.) i uttr. snörpa ngt upp i näsan, (med hopdragna näsborrar dra in luft o. därigm) dra ngt upp i näsan. En pojke .. hostade torrt och retsamt, en annan snörpte dalken ständigt upp i näsan. Ossiannilsson Slätt. 67 (1909).
2) (föga br.) om ring l. dyl.: sitta hårt om o. dra samman ngt, dra åt. Tre breda giftasringar, som snörpte djupt in i hullet. Hülphers Timmer 4 (1906).
Anm. Under HÖRPET OCH SNÖRPET har hörpasnörpa behandlats ss. sidoform. Jämte det sammanskrivna hörpasnörpa förekommer äv. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) det i två ord skrivna hörpa snörpa i uttr. hörpa snörpa eller hölsa plöss, det ena l. det andra, si l. så [med avs. på hörpa jfr sv. dial. hyrpa, hörpa, dra ihop, snörpa, spara, nor. dial. hyrpa, snörpa, i avljudsförh. till sv. dial. harpa i hop, dra l. sy löst tillhopa, o. nyisl. herpa, dra ihop; med avs. på snörpa jfr den i sv. dial. förekommande bet.: vara snål. — Jfr SNÖRP, sbst.2 3]. GHT 1936, nr 168, s. 7. Ett likartat uttr. är det (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om överdriven sparsamhet använda uttr. nörpa snörpa [med avs. på nörpa jfr sv. dial. nörpa, nyrpa, hushålla snålt, samhörigt med sv. dial. norpa, hushålla snålt (se NORPA)]. ”Nu för tiden skall det antingen vara ösa pösa, eller nörpa snörpa” — sa' gamla mormor. Holmström Sa' han 65 (1876).
Särsk. förb.: SNÖRPA AV10 4. till 1 a, b, oeg. l. bildl.: gm att tränga samman stänga av (ngt); äv. i pass. övergående i deponentiell anv., med saksubj.: vara (smal o. därigm nästan) delad i två delar (jfr snöra av 3 b). Det japanska inhavet snörpes .. nästan av på mitten. Gislén UppgSolL 77 (1933). Siwertz Tråd. 63 (1957). jfr avsnörpa. —
1) till 1 a: dra ihop l. fästa ihop (ngt); särsk.: gm syende laga (hål l. reva o. d. i ngt), äv. i utvidgad anv.: gm syende laga hål l. reva o. d. i (ngt); jfr snörpa samman 1, snörpa till. Schroderus Dict. 251 (c. 1635). (Han) satt bakom en buske, sysselsatt med att snörpa ihop sin hvardagsjacka, på hvilken armbågarne sutto ute. Knorring Torp. 1: 231 (1843). Hon snörpade (på kvällen) hop dagens hål och refvor i ungarnas kläder. Larsson Hem 7 (1899). särsk.
a) fisk. till 1 a α; ngn gg äv. i utvidgad anv., motsv. snörpa, v. 1 a α slutet. Sillen ”torkas”, d. v. s. snörpes ihop i en påse, så att den saknar vatten. BohFiskT 1886, s. 192. Ekman NorrlJakt 303 (1910).
b) till 1 a γ: gm att sy (slarvigt l. så att rynkor uppkomma) förfärdiga (ngt). Carlsson MinB 111 (1912).
c) [sannol. eg. med tanke på åtdragning av snöre o. d. varmed ngt tillsluts] bildl.: snåla, vara sparsam; jfr snörpa till slutet. Fridegård Kvarnb. 10 (1944).
2) till 1 b.
a) dra ihop (ngt); äv. med saksubj.; särsk. (motsv. snörpa, v. 1 b α) med obj. betecknande del av människas l. djurs kropp (i sht mun); jfr snörpa samman 2 a. Rosenstein Comp. 319 (1738: tilhopa). Amélie .. snörpte ihop munnen. Nilsson Bokh. 363 (1937). särsk.
α) refl. l. i pass. övergående i deponentiell anv.: dra ihop sig; särsk. dels (motsv. snörpa, v. 1 b α α') om del av människas l. djurs kropp, dels om formation i naturen o. d.: smalna. Rosenstein Comp. 57 (1736; om tandkött). Där Hammarforsen nu befinner sig, snörptes (Ragunda-)sjön starkt ihop och blev än trängre genom att en ö, Bredteg, var här belägen. TurÅ 1934, s. 136.
β) abs.; särsk. med saksubj.: verka sammandragande (jfr snörpa, v. 1 b δ). Thet är doch underligt, at alt som färgar rödt, adstringerar, snörper och drager ihoop. Lindestolpe Färg. 43 (1720); möjl. icke särsk. förb.
b) intr., med saksubj.: dra ihop sig l. skrumpna; jfr snörpa samman 2 b. Lindestolpe Skörb. 9 (1721). —
SNÖRPA IN10 4. särsk. till 1 a: (vid sömnad) dra in (ngt). Blomberg Uvd. 116 (1917). jfr insnörpa. —
1) till 1 a: dra ihop (ngt); särsk. med avs. på (föremål av) tyg: (vid sömnad) dra ihop (o. åstadkomma rynkor på); jfr snörpa ihop 1. Ekblad 381 (1764). Hvad har man egentligen gjort (i fråga om samhällsreformer)? Ingenting annat än sytt en lapp på trasan, och dervid snörpat den ännu mera tillsammans. Livijn 2: 329 (1842).
2) till 1 b.
a) = snörpa ihop 2 a; stundom äv. i pass. övergående i deponentiell anv.: dra ihop sig (jfr snörpa ihop 2 a α). PH 6: 3861 (1755). (Patienten fick föreskrift) At undvika starkt ljus, af Sol och Eld, på det ej pupillen måtte snörpas mer tilsammans. VeckoskrLäk. 3: 322 (1782).
b) (föga br.) intr., med saksubj.: dra ihop sig l. skrumpna; jfr snörpa ihop 2 b. Sjövall Sjukd. 112 (1924). —
SNÖRPA TILL10 4. till 1, särsk. 1 a: dra ihop (ngt); äv. med saksubj.; särsk.: gm syende laga (hål l. reva o. d. i ngt); jfr snörpa ihop 1, snörpa åt. Ekblad 381 (1764). Hagberg Shaksp. 4: 60 (1848; med saksubj.). Halvt melankolisk, halvt förväntansfull snörpte jag .. till malhålen i min gamla frack. Siwertz Pagoden 200 (1954). jfr tillsnörpa. särsk. bildl.; särsk. i uttr. som betecknar att ngn är återhållsam med l. minskar ekonomiskt anslag (jfr snörpa ihop 1 c). Nog kommer Eld i Blånorna, om .. Statsutskottet snörper till Ministeranslaget. HT 1936, s. 387 (1840). —
Ssgr: A: (1 a) SNÖRP-BAND. om band varmed ngt dras ihop. Hasslöf SvVästkustf. 162 (1949). särsk. (†) bildl., = -muskel; jfr snör-band, sbst.2 slutet. Hernquist Hästanat. 83 (1778). —
(1 a β) -GÅRDING. (numera föga br.) sjöt. tåg varmed man drar ihop ett segel (så att det icke behöver beslås inför en stormby). Uggla Skeppsb. FrSvSjölex. 24 (1856). Schulthess (1885). —
(1 b) -LAV. [lavens sporfrukter ser ut, som om de vore omgivna av en sfinkter] (†) laven Aspicitia gibbosa (Ach.) Körb. Acharius Lich. 31 (1798). —
a) sjöt. i fåll o. d. i storsegels akterlik löpande lina varmed segels bukighet kan ändras. Rydholm (1967).
(1 b) -MIN. (numera bl. tillf.) min (som uppkommer gm att munnen dras ihop o.) som vittnar om missnöje l. högdragenhet l. tillgjordhet; jfr snörpa, v. 1 b α β'. Topelius Planet. 2: 148 (1889). —
(1 b) -MUSKEL. (numera föga br.) sfinkter, ringmuskel; jfr -band slutet, snör-muskel o. snörpare 2 b. VetAH 1785, s. 184. Östergren (1943). —
(1 a α) -NOT. [jfr nor. snurpenot] fisk. not som snörps ihop, snörpvad; äv. (om ä. förh., i sht i Jämtl. o. Härjed.) om ringnot (se d. o. 1). Ekman NorrlJakt 303 (1910).
Ssg: snörpnot-sill. [jfr nor. snurpenotsild] fisk. sill fångad i snörpnot. HandHantv. 7: 74 (1939). —
(1 a α) -RING. fisk. om var o. en av de ringar på en snörpvad genom vilka snörplinan löper. BohFiskT 1886, s. 192. —
(1 a α) -VAD. (snörp- 1886 osv. snörpe- 1885—1949) fisk. vad som utläggs i ring kring ett fiskstim o. därefter hopsnörps med en lina l. vajer som löper genom ringar fästa vid vadens nedersta del. LAHT 1885, s. 21. jfr sill-, skarpsill-snörpvad.
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (1 b) SNÖRPE-KAST. (†) om ett slags kast (se kast, sbst.4 IV 1 b) i jössehäradspolska. (Efter supén dansas bl. a.) den muntra Jösshäradspolskan, der Grothen (dvs. brukspatron Groth) skall fram och visa sina ”slängkast” och ”vrängkast” och ”snörpekast”. HLilljebjörn Hågk. 1: 28 (1865). —
-TÅG, -VAD, se A.
C (numera bl. tillf.): (1 a) SNÖRPNINGS-SYSTEM. oeg., om system som går ut på att snåla l. vara sparsam; jfr snörpa ihop 1 c, snörpa till slutet. Leijonhufvud Minnesant. 328 (1841).
Avledn.: SNÖRPARE, om person m., om sak r. l. m.
2) till 1 b.
SNÖRPIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content