1) motsv. SNÖRPA, v. 1 a,om handlingen att (vid syende) dra ihop tyg o. d.; äv. (motsv. SNÖRPA, v. 1 a γ) om handlingen att sy slarvigt; äv. övergående i konkret anv., om resultatet av sådant hopdragande l. syende. Din klädning? — Riktigt! — Skräddare, kom hit. / .. Hwad? Skuret härs och twärs liksom en torta, / Med risp och rasp och snörp och krumilurer. Hagberg Shaksp. 7: 204(1849). GbgHÅ XIV. 3: 114(1908).
2) motsv. SNÖRPA, v. 1 b,om handlingen att dra ihop en kroppsdel l. förhållandet att en kroppsdel dras ihop l. är hopdragen, snörpning; äv. konkretare, om enskild hopdragning av en kroppsdel; särsk. dels i fråga om läpp l. mun (i sht med tanke på att den som drar ihop munnen därigm visar nedlåtenhet l. avståndstagande), dels i fråga om hals (i sht med tanke på att den som känner halsen dras ihop är rädd l. nervös l. gråtfärdig). Snörp på läppen. Lenngren (SVS) 2: 193(1797). Majorskan .. gjorde en liten omärklig snörp på munnen. Knorring Skizz. II. 2: 54(1845). Björn (måste) mitt i den förlamande snörpen i halsen med båda händer .. hålla sig fast i bänken. Wassing GropSkog. 27(1965).
3) [med avs. på hörp jfr sv. dial. hyrpa, hörpa, dra ihop, snörpa, spara (se SNÖRPA, v.anm.)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. hörp eller snörp, si l. så, (galet) på det ena sättet l. på det andra. ÖgCorr. 1966, nr 160, s. 6.
