SOCIALITET sωs1ialite4t l. sos1-, äv. sω1s- l. så1s-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr eng. sociality, fr. socialité; av lat. socialis (se SOCIAL)]
(i sht i fackspr.) motsv. SOCIAL 1, 4: samhällelighet (se d. o. 1, 2); äv. dels: socialt intresse o. d., dels: sällskaplighet l. sociabilitet; förr äv.: egendomsgemenskap, socialism. NSvMerc. 1761, s. 248. De författare, som ledt borgerliga samhällens uphof ifrån vissa sociella anlag hos menniskan, hafva .. smickrat den menskliga naturen. Hobbes .. nekar denna socialitet. Höijer 4: 157 (1795). Socialitet, (dvs.) gemensamhet; lika fördelning. Andersson (1857). Utvecklingen till socialitet (hos vissa psykiskt sjuka) beror i hög grad på hur de behandlas. SocÅb. 1945, s. 73. Lindroth SvLärdH 3: 537 (1978).
