SOLECISM sol1esis4m l. så1- l. sωl1- l. sω1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(sole- c. 1768—1917. soli- 1868. solo- 1857. soloe- (-œ-) 1721—1871)
Etymologi
[jfr t. solözismus, eng. solecism, fr. solécisme; av lat. solœcismus, solicismus, av gr. σολοικισμός, av σολοικίζω, talar l. skriver felaktigt, begår stavfel, till Σόλοι, stad i Cilicien (vars invånare talade dålig grekiska)]
(numera föga br.) brott mot ett språks (vedertagna) regler (äv. inskränktare, om sådant brott gällande viss sida (särsk. den syntaktiska sidan) av språket); äv. konkretare, om språk- (riktighets)fel begånget gm sådant brott l. språkligt uttryck utgörande l. innehållande sådant l. sådana fel; ngn gg äv. i oeg. anv., allmännare, om brott mot vedertaget bruk l. god sed o. d. En präcktig Barbarismum / Iag rätt så lijtet tåhl som en stålt Solœcismum. Düben Boileau Skald. 8(1721). Således kunna barbariska ord brukas utan någon solecism, när det sker efter språkets art; hwaremot af de bästa och brukligaste ord blifwa solecismer .., då Språkets art wid dem icke iakttages. Hof PhilosGr. 9(1782). Ingen ting är widrigare, än at höra en människa utaf de belefwade stånden tala i alla en stalldrängs barbarismer, soloecismer och pöbelaktiga uttryck. Hasselroth Campe 231(1794). Vi hafva ej rättat en enda soloecism eller ditsatt en enda uteglömd accent i afhandlingen. Frey 1850, s. 239. Hvart skulle det .. taga vägen, om skolgrammatikor började att taga upp en massa petitesser, undantag och solecismer — och från så vårdslösa och efter originalitet jäktande författare som Mendès? PedT 1900, s. 205. Att så en vacker dam sig låter bruka / som värktyg att en annan förorätta / och en, som hon ej känner, till på köpet, / att hålla i därmed, det synes mig, / så vidt jag döma kan, ej fritt ifrån / att vara mot vårt kön en solecism, / om ej mot goda seder. VLitt. 3: 792(1902). Ekbohrn(1904; äv. om brott mot skick o. sed). 2NF 26: 307(1917; äv. om syntaktiskt fel).
SAOB
