SOLK sol4k, sbst.1, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. solk, sulk, sölkorv, smutsig karl, vimma, solker, snusker; till SOLKA, v.1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) mansperson som solkar ned, drumlig l. vårdslös l. slö person, drummel l. tölp o. d. Snart får een qwickan Möö, een hiertans leder Solck. CupVen. A 6 a (1669). Runius (SVS) 2: 49 (1706).
2) [anledningen till benämningen är möjl. att fisken betraktas ss. ogräsfisk] fisken Abramis vimba Lin., vimma. Linné Skr. 5: 85 (1732; från Piteå).
