SOLITUDE sol1ity4d l. så1-, l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[liksom t. solitüde o. eng. solitude av fr. solitude, av lat. solitudo, till solus, ensam (se SOLO)]
1) (numera knappast br.) ensamhet, enslighet. Sahlstedt (1769). Jag tror at hufvudstadens liflighet och umgänget med några få litterära wänner skall bekomma en man med Herr Landshöfdingens (dvs. H. Järta) geni och verksamhet bättre, än solituden vid Falun. Beskow (1824) i 3SAH XXXIX. 2: 86. Ekbohrn (1904).
2) konkret, om plats där man är ensam; särsk. (o. numera bl., ngn gg i skildring av ä. förh.) om avskilt rum o. d. avsett att vistas ensam i. Jag .. drager mig alt mer utur förbindelser med mina samtida ... Til den ändan har jag midt i hufvudstaden beredt mig en retraite, en solitude, bestående uti et enda, men til utsigt ganska väl beläget rum. CCGjörwell (1794) i HH XXXII. 1: 256. Solitude .. (dvs.) enslig eller öde ort. Pfeiffer (1837). SvTrädgK 1: 39 (1930).
