SOLVENT solvän4t, adj. -are; n. o. adv. =; förr äv. (i bet. 2) SOLVEND, adj.
Ordformer
(-end 1669. -ent 1845 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. solvent, it. solvente; av lat. solvens (gen. -entis), p. pr. av solvere, lösa, betala (se SOLVERA); sidoformen solvend är möjl. en ombildning av solvent under anslutning till SOLVENDO(jfr insolvend vid sidan av INSOLVENT). — Jfr SOLVENT-]
1) i sht jur. som kan betala sina skulder l. svara för sina förpliktelser (under förutsättning att hans affärer avvecklas på normalt sätt); jfr SOLVABEL 1, SOLVENDO.Barckhusen Cotossichin 123(1669). En person kan vara solvent, fastän han är illikvid, vilket innebär, att han icke kan fullgöra sina förpliktelser i den ordning, de förfalla. SvBanklex. 501(1942).
