SOMNOLENT som1nωlän4t, -no-, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. somnolent, fr. somnolent (av ffr. sompnolent); av senlat. somnolentus, sömnig, avledn. av somnus, sömn (se SÖMN) (jfr med avs. på ordbildningen KORPULENT)]
i sht med. som lider av somnolens; som framkallas av l. har samband med l. visar tecken på somnolens. Swinet .. har alla Caracterer som en fet, enwis, somnolent, stupid, senfärdig m. m.; när de äro snöpte, bli de fetare. Linné FörelDjurr. 60 (1748). Pat(ienten) blef snart mycket somnulent, kunde t. ex. somna med maten i mun. ASScF XIX. 10: 8 (1893). Sviter från en tidigare hjärnskakning skulle ha bidragit till uppkomsten av det somnolenta tillståndet (hos en rälsbussförare vid ett olyckstillfälle). DN(A) 1958, nr 28, s. 7.
SAOB
