SOMNOLENS som1nωlän4s l. -no-, r. l. f. l. m.; best. -en.
Etymologi
[liksom t. somnolenz o. eng. somnolence av fr. somnolence, av senlat. somnolentia, sömnaktighet, till somnolentus (se SOMNOLENT)]
i sht med. sjukligt sömnbehov; lindrig grad av medvetslöshet o. d. Tholander 1Ordl. (1847). Somnolens l. sömnaktig dvala är .. ett mycket vanligt symtom vid svårare hjärnsjukdomar, såsom vid hjärnblödning eller blodpropp inom hjärnan. 2NF 28: 226 (1918). (Patienten) företer (vid sömnsjuka) växlande grader av somnolens, ur vilken han kan väckas genom höjt tal eller små nålsting, men han kan även lida av sömnlöshet. Wirgin Häls. 3: 87 (1933). DN(A) 1958, nr 28, s. 7.
