SORIT sori4t, äv. sωr-, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den latinska formen sorites. Lallerstedt Slutk. 16(1739). Molander Förn. 55(1762).
Etymologi
[jfr fr. sorite; av lat. sorites, av gr. σωρείτης, till σωρός, hop, hög (se SOREDIE); jfr äv. t. o. eng. sorites]
(i sht i skildring av ä. förh.) log. kedjeslut; äv. om ett av en grekisk filosofskola uppställt felslut, som innebär att ett antal korn, som ännu icke utgör en hög, gm tillägg av ytterligare ett korn blir en hög, varför ett korn bildar en hög. Rydelius Förn. 350(1737). I den logiska formen af en sorit, sökte .. (A. Rydelius) visa huru de alla (dvs. Guds fullkomligheter) härleda sig den ena ur den andra. Franzén Minnest. 2: 28(1822). 2NF(1917; äv. om felslut).
