SOTARE sω3tare2, sbst.1, m.//ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
(i vissa kretsar, vard.) elliptiskt för: LUNGSOTARE. Den vintern tillhörde Dagny och jag dom sotare som inte hade promenad. Vi 1949, nr 43, s. 5. Oj, oj, tänkte jag, nu är det färdigt, nu har jag blivit sotare. För en gångs skull behöver jag inte bluffa att jag har tbc. Mezzrow o. Wolfe Dans 346 (1953).
