SOTT, adj. o. sbst.2, m.//(ig.).
Etymologi
[jfr ss. adj. l. sbst.: (m)lt. sot(t), mnl. sot, zot (nl. zot), mht. sot, feng. sot(t) (eng. sot), av ffr. sot (f. sote; fr. sot, sotte), av ovisst urspr. — Jfr SOTTI, SOTTIS]
(†)
I. adj.: narraktig l. enfaldig l. tokig. Antingen är iag aldeles en dumb och sott menniska, eller (osv.). JCederhielm i KKD 8: 199 (1701). Här sades en tid, at .. (en person som sänts till Polen) var där mycket ovälkommen. Huru blifver han nu då brukat til at göra sotta complementer til drotningar? Bark Bref 2: 41 (1705). Sot, (dvs.) tokot, galen. Swedberg Schibb. 298 (1716).
II. sbst.: narraktig l. enfaldig l. löjlig l. fånig l. stollig mansperson (som man driver gäck med l. har till åtlöje), narr (se d. o. 1). Efter the cruelle hostiliteter skulle (vid kurfurstens av Brandenburg intåg i Stettin 1678) een hoop galanteries repræsenteras af frutimber: hwilken invention man .. ofeelbart weet wara upspunnen af någon sott och effeminé och ej af någon strijdbar och heroisk herre. Spegel Dagb. 103 (1680); möjl. till I. Den, som förr artig var, blir sehn (dvs. efter giftermålet) aldels en sot. Beijer Vitt. 385 (c. 1690). Om hon nu haft förstånd, had' hon ett omswef tagit, / Och dölgt det alt i hop, och mig wid näsan dragit; / Jag förr deraf ej hade kunskap fått, / För'n jag i hela Sta'n passerat för en sott. Palmfelt Molière 46 (1738).
SAOB
