SPAKNA spa3kna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
motsv. SPAK, adj. 2—5: bli spak(are). (Vissa växter) tager flugor och håller dem tils de spakna. Linné DelNat. 17 (1773). Så skall han .. / Lära med spaknadt mod, att ni ej är färdig att genast / Springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är. Runeberg (SVS) 3: 116 (1836). Det dröjde om innan svaret kom i spaknad ton. Högberg Baggböl. 2: 61 (1911). (Hunden skällde på landstrykaren, men denne) satte en luden näve i hundhåren och det morrande djuret spaknade. Eklundh Folk 169 (1918). Gift dej, djävul, så spaknar du, sa käringen till kalven. Ström SvOrdst. 177 (1929). Där älven spaknar nedom fallet. Östergren (1943). Sigurd spaknade fort när han förstod att han misstagit sig, och han gled ordlös ned på bänken. Lindström LeendGud. 39 (1951).
Särsk. förb.: SPAKNA TILL10 4. så småningom bli spak(are). Grimberg SvFolk. 1: 564 (1913; om jaktfalk under dressyr).
SAOB
