SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1982  
SPALA, r. l. f.; pl. -or (Ström 23).
Etymologi
[sv. dial. spala, spjäla, sticka m. m.; jfr fvn. spǫlr, mht. spale, stegpinne, meng. spale, lett. spals, handtag; i avljudsförh. till SPJÄLA, sbst. — Jfr SPAL]
(†) långt, tunt, jämntjockt stycke trä, spjäla (särsk. om spjäla varmed laddningen nedföres i ett spränghål vid sprängning enl. viss metod); äv. om planka o. d. Ström MinnB 11 (c. 1865; använd vid sprängning); jfr Holmkvist BergslGruvspr. (1941). Spalorna (till en enkel hästvind bör vara) 4 tum tjocka 6 tum breda circa. Ström MinnB 23 (c. 1865).
Spoiler title
Spoiler content