publicerad: 1985
SPJÄLA spjä3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. SPJÄLE spjä3le2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. spjäl, Spegel 470 (1712) osv.); äv. (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. (mindre br.) koll. l. ss. ämnesnamn) SPJÄL spjä4l, r. l. m. (Schultze Ordb. 4781 (c. 1755) osv.) l. n. (Cederström Fiskodl. 80 (1857) osv.); best. -en resp. -et; pl. -ar (se ovan) resp. = (Cederström Fiskodl. 80 (1857) osv.).
Ordformer
(spe- c. 1730 (: spelor, pl.). spje- (-ie-) 1681 (: Spielor, pl.)—1943 (: spjelbur). spjä- (-iä-) 1669 (: spjälugt, avledn.) osv. spä- c. 1730 (: spälar, pl.). -l c. 1755—1925. -l- i ssgr o. avledn. 1669 (: spjälugt, avledn.) osv. -la (-hla) 1681 (: Spielor, pl.) osv. -lar, pl. 1712 osv. -le c. 1755 osv.)
Etymologi
[fsv. spiäle, m., sv. dial. spjäla, spjäle, spjäl; sannol. i avljudsförh. till SPOLE, sbst.3, SPALA o. lat. spolium, avdragen djurhud (se SPOLIERA), samt rotbesläktat med FJÖL; formen spjäl är möjl. delvis bildad till SPJÄLA, v.; det späl l. späle som ligger bakom spälar, pl., möjl. identiskt resp. samhörigt med SPEL, sbst.4 — Jfr SPJÄLKA, sbst., SPJÄLL, sbst.2]
1) (gm sönderdelande l. sönderbristning i fibrernas längdriktning av ett större stycke uppkommet) jämförelsevis långt o. tunt trästycke, lång o. tunn träskiva l. mindre bräda, läkt l. ribba o. d.; äv. om sådant trästycke använt för visst tekniskt ändamål l. (i utvidgad anv.) om ett för liknande ändamål använt stycke av annat material än trä (särsk. om var o. en av de ribbor som ingår i ett staket l. en grind o. d.); i sht förr äv. (i formen spjäl) koll., om virke bestående av spjälor (ss. koll. stundom äv. om ngt som är sammansatt av spjälor, spjälverk); förr äv. allmännare om brottstycke av sönderbrutet l. sönderslaget föremål av trä: bit l. spillra (av ngt); jfr SPAL, SPALA, SPILA, sbst., SPELA, sbst., SPJÄLK, sbst.1, SPJÄLKA, sbst. 1. Spielor i Grinden. Verelius 158 (1681). Några spielor af Apollyons sönderbrutne Pilar. Lagerström Bunyan 2: 116 (1727). Bloss, äro .. af 6 qvarter långa .. timmerkubbar till fina spjelor sönderklufna (spentade) stickor. Ström MinnB 17 (c. 1865). Korgarna (i transportvagnar för betor) hafva spjälor af rundjärn och handtag af trä. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 28. Av nät, spjäl eller ris uppsatt stängsel. ThEkman Brev 18/4 1920. Bakom trädgårdstäppors spjäl / syrener, hägg och rosor le. Edfelt UngDag. 24 (1925). I stället för en planka har (då gjutformen till en bro brustit sönder) så småningom ett stort antal mer eller mindre lösgjorda spjälor fått övertaga belastningen från egen vikt och betong. TT 1942, Allm. s. 390. — jfr BANDJÄRNS-, KATSE-, PÄRT-, RUND-, RYGG-, RÖDBOK(S)-, SKRIND-, SKÄL-, STAKET-, TRÄ-, VAGNS-SPJÄLA m. fl. — särsk.
a) lång o. tunn skiva (av trä l. annat material) använd ss. stöd för skadad kroppsdel vid läggande av förband; jfr SPJÄLKA, sbst. 1 a. Sahlstedt (1773). Fixationen av det reponerade brottet åstadkommes enklast med tillhjälp av spjälor av trä, papp, metalltråd, bleck, celluloid eller gips så långa att de nå över angränsande ledgångar. Nyström Kir. 1: 217 (1926). jfr ARM-, BEN-, RESEKTIONS-SPJÄLA.
b) [efter motsv. anv. av eng. railings] (vard.) el.-tekn. i pl., bildl., på radarskärm: störningsbild som erinrar om parallella spjälor med mellanrum mellan. PrelRadarteknOrdl. 16 (1951).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) flaga som (helt l. delvis) lossnat från ytan av ngt. VetAH 1778, s. 264. Nägæl-rev är .. en åkomma, bestående däri, att köttet ovan en nagel spricker sönder, bildande små ”spjälar”, som kunna rivas i riktning från nagelroten upp mot fingret. Nordström Lulekult. 40 (1925).
Ssgr (till 1): A: SPJÄL-BALLONG. sjöt. på sjömärke: av spjälor förfärdigad ballong (se d. o. 4); jfr -topptecken. GHT 1895, nr 260, s. 3. —
-BOTTEN.
2) (numera föga br.) teat. av spjälor bestående golv till teaters tågvind; jfr botten II 5 b. TT 1899, Allm. s. 255. 2NF 28: 598 (1918). —
-BUR.
2) jfr bur, sbst.1 5; särsk. motsv. bur, sbst.1 5 a. Carell o. Edelstam 13 (1916). Ålkistan eller ålhuset, som fångade in den utvandrande ålen i spjälburar av granslanor. Näsström FornDSv. 1: 273 (1941). —
-GRIND.
2) grind (se grind, sbst.1 3) av spjälor. Alm(Sthm) 1872, s. 41. särsk. fisk. = grind, sbst.1 3 b; jfr -häck slutet. SvRike I. 1: 274 (1899). —
-HYLLA. hylla av spjälor; särsk. om (förr använd) sådan hylla avsedd för torkande ost. Möller (1790; för ost). Svenson Sinnessj. 89 (1907). —
-HÄCK. jfr häck, sbst.3 Oliv Röst. 86 (1929). särsk. fisk. = -grind 2 slutet. MeddLandtbrStyr. 1927, 5: 57. —
-KNIPPE. kulturhist. om ett antal (av mellanrum åtskilda) spjälor som bildar ett knippe i stols rygg o. som (stilhistoriskt ersatt o.) till funktionen motsvarar en massiv ryggbricka. Erixon Möbl. 2: 30 (1926). —
-KORG. korg (se d. o. 1, 2) av (flätade) spjälor; särsk. dels om öppen låda avsedd för transport l. förvaring av frukt o. d., dels (motsv. korg 2 e) om överrede till fordon (jfr -vagnskorg). Holmberg Nordb. 94 (1852; om överrede till fordon). Abelin Frukt 218 (1902; för skörd o. förvaring av frukt). —
-LOCK, sbst.1 (†) lock (se lock, sbst.1 2) som liknar ett spjälverk. VexjöBl. 1841, nr 7, s. 3 (i pl., om löslockar). —
-LUCKA. lucka (se lucka, sbst.2 1) av spjälor; särsk. om sådan lucka för fönster. Wallin Bref 47 (1844). —
-NOT. fisk. not som på dragarmarna har vita träspjälor som vid dragningen genom vattnet svänger o. skrämmer fisken inåt, spillernot. Cederström Fiskodl. 117 (1857). —
-PLANK. (†)
-RULLE. rulle vars buktiga yta består av spjälor (placerade med mellanrum mellan varandra). Arwidsson Strömm. 17 (1913). —
-STAKET. staket vars viktigaste beståndsdel är spjälor (vanl. fästa lodrätt l. snett mot marken på mellan stolpar gående tvärslåar); äv. om rutstaket. Sundelius NorrköpMinne 512 (1798: Spjäl-Staqvette). Ett rutat, högt spjälstaket. Wrangel Minn. 241 (1925). —
-VAGN. (spjäl- 1819 osv. spjäla- 1888 (från Skåne)) vagn med överrede av spjälor. Berzelius Res. 318 (1819). —
-VERK. konstruktion (apparat l. stängsel l. stomme o. d.) bestående av spjälor (som bildar ett galler l. ett flätverk). Polhem Brev 38 (1710). Mellanväggarne äro blott af flätadt spjälverk. Geijer I. 3: 98 (1825). Stjärnan (som stjärngossarna bar) var gjord av oljat skrivpapper uppklistrat på ett spjälverk av trä. Hembygden(Hfors) 1914, s. 36. särsk. (†) oeg., om damaskering (se d. o. I 4) i form av (grova) korsande linjer. SvBL 7: 269 (1877). —
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SPJÄLA-REP. (†) rep med vidfästa spjälor, använt för att skrämma lax till en plats där den kan fångas. VetAH 1751, s 179. —
-VAGN, se A.
C (†): SPJÄLS-VAGNSKORG, se A.
Avledn.: SPJÄLIG, adj. (-ig 1775 osv. -ug 1669)
1) till 1.
a) (†) lång o. smal (som en spjäla), spinkig. I anseende til des spieliga telningar och löfwens beskaffenhet (blir en häck av ask icke tät). Gadd Landtsk. 2: 83 (1775).
b) (numera bl. tillf.) randig l. rutig (som av spjälor anbringade parallellt med varandra l. så att de bildar ett galler). Kringom salfvadan hals han (dvs. friaren) snärjer ett trappkläde spjälugt. Castrén StormaktstDiktn. 96 (i handl. fr. 1669). Barnens kroppar blev spjäliga av solskenet som föll genom verandaräcket. Lo-Johansson Soc. 215 (1958).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content