SPANDRILL spandril4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. spandrille, eng. spandrel; sannol. diminutivbildning till det ord som föreligger i anglofr. spaundre, möjl. etymologiskt identiskt med (e)spandre, utbreda sig]
(numera mindre br.) byggn. bågsvickel, mursvickel. NF(1890). BonnierLex. 13: 1119(1966).
Ssg: SPANDRILL-RUM. (numera mindre br.) byggn. (utrymme i form av) bågsvickel l. mursvickel. TT 1902, V. s. 76.
SAOB
