SPEKULUM l. SPECULUM spek4ulum l. spe4-, n.; best. -et l. (vanl.) i best. anv. utan slutartikel; pl. -la.
Etymologi
[jfr t. spekulum, spegel, eng. speculum, fr. speculum l. spéculum; av lat. speculum, spegel, till specere, betrakta (se SPECIES). — Jfr SPEGEL]
1) litt.-vet. i litterärt (uppbyggande l. sedelärande) verk: motiv l. enskildhet o. d. utnyttjat (utnyttjad) ss. en tänkt (mönster)bild av l. ett (tankeväckande l. varnande) exempel från verkligheten; jfr SPEGEL 1 c α. I första strofen (av en psalm från 1700-talet) möter bilden av spegeln, den döde som ett speculum för den levande. Fehrman DiktDöd. 261 (1952).
2) med. (rör- l. trattformat) instrument för möjliggörande l. underlättande av insyn o. undersökning av kroppshålighet o. d. medelst särhållning l. vidgning av dennas väggar. Alla slags Specula kunna umbäras (vid starroperationer); Daviels Scalpeller, Poyets Nål, Berangers och Palluccis Knifvar likaså. Acrel PVetA 1767, s. 20. Speculum, som väljes så stort som möjligt för vinnande af största möjliga synfält, får (vid otoskopi) ej införas i hörselgångens ossösa del. LbKir. 2: 115 (1922). Lindskog o. Zetterberg (1981). — jfr NÄS- o. ÖRON-SPEKULUM.
