publicerad: 1948
NÄSA nä3sa2, sbst.2, r. l. f. ((†) m. Hoorn Jordg. 1: Y 4 b (1697)); best. -an, i oblik form äv. (numera bl. efter prep., starkt arkaiserande) näsone (Jes. 2: 22 (Bib. 1541), Rickson GodVänn. 127 (1930)); pl. -or (Vish. 2: 2 (Bib. 1541) osv.); förr äv. NÄSAN, n.; best. -et; förr äv. NÄSAR l. NÄSER, f. pl.; best. -na.
Ordformer
(nes- c. 1540—1697. näs- (næs-, nääs-) 1528 osv. näss 1558. näss- (næ-, -sz-) 1532—1712. -a 1538 osv. -an, n. 1663—1712. -ar, pl. 1529—1679. -e 1532—1712 (: ur näsen). -er, pl. 1556—1613. -o, oblik form 1528—1930 (: i näsone))
Etymologi
[fsv. näsa, f., näsar, näsir, nasar, f. pl.; jfr fgutn. nas, näsborr, nasar, pl., näsa, motsv. isl. nǫs, sg., nasar, nasir, pl., nor. dial. nos, näsa, nasar, naser, pl., näsa, mnt. o. mnl. nase, fht. nasa (t. nase), feng. nasu, av ett germ. nasō (med en sidoform nasi-, som bl. a. föreligger i mnt. nese o. som sannol. ligger till grund för formerna med ä i fsv.), till en ieur. rot nas-, nās-, bl. a. föreliggande i lat. naris, näsborr, nasus, näsa (se NASUS), sanskr. nāsa, m. dual., näsa, ävensom i NOS; formerna näsa (motsv. d. næse (jfr fd. næsæ), nor. nese) o. näsan (motsv. sv. dial. näsan, best. näsanet) uppkomna gm ombildning av de plurala formerna. — Jfr HÄRINGS-NÄSA]
1) om det organ hos människan, som till största delen befinner sig mellan huvudskålens bas o. munhålans tak o. vars yttre delar bilda det nedtill med två öppningar försedda, framskjutande partiet i ansiktets mitt. — jfr YTTER-NÄSA.
a) i sg., förr äv. i pl., om (l. med huvudsaklig tanke på) de främre näsöppningarna jämte de från dessa öppningar utgående, till var sin halva av näshålan ledande kanalerna (jfr NÄSBORR); äv. allmännare, om de inre delarna av näsan. Peta (sig i) näsan, förr äv. påta näsan. Andas genom näsan. Vara täppt i näsan. Putsa näsan; jfr b. Han blåste ut röken genom näsan. Håår som wexer j näsomen. VarRerV 7 (1538). Pota icke näsona. FormPuerColl. B 6 b (1559, 1579). Blödde min näse åm natten, huilkett icke åfte ske pläger. Carl IX Cal. 10 (1582). En deeg, af hwilken tu medh fingeren stryker tigh i näsorne (för att bota näsblödning). OMartini Läk. 29 (c. 1600). Näsan innesluter två håligheter, näshålorna. Broman Männ. 2: 84 (1925). — jfr DRYP-, STINK-NÄSA. — särsk.
α) i ordspr. o. ordstäv. Det är icke borta, som rinner ur näsan i munn. Rhodin Ordspr. 30 (1807). Han är snart snuten, som ingen näsa har. Därs. 64. ”Anfäkta det snuset” — sa' f-n, när de sköt'en i näsan. Holmström Sa' han 6 (1876).
β) i uttr. tala l. sjunga o. d. i l. genom näsan, förr äv. tala opp i näsan, nasalera ljuden i sitt tal l. sin sång osv. (på ett sätt som strider mot vanliga uttalsvanor); äv. i fråga om uttal som (på grund av nästäppa o. d. hos den talande) utmärkes av att de nasala ljuden icke frambringas rätt, då luftströmmen icke kan passera genom näsan på vanligt sätt; stundom äv. med avs. på ljud: uttala (ngt) nasalt. Effter min Hustru af berörde Flutz talte Någet genom näsan. HdlCollMed. 1671, s. 149. Tala op i näsan. Lind (1738). Franska i, framför m eller n, uttaladt genom näsan blir ä. Rydqvist SSL 4: 50 (1868). Då man ”talar i näsan” — nasalerar — af förnämitet eller lojhet eller båda delarna i förening. Noreen VS 1: 34 (1903).
γ) använt ss. ett slags måttsord: så mycket (luft, ngn gg äv. snus) som man drar in i näsan med ett andetag; vanl. allmännare: smula, ”nypa”. Det eviga slasket! Man kan icke få en näsa frisk luft. Bremer Grann. 2: 198 (1837). Ed och löften ä' honom bara som en näsa snus. Knorring Torp. 1: 195 (1843). I söndagsmiddagens septembersolsken får jag lust att andas en näsa sjöluft. SvD(A) 1929, nr 259, s. 8.
δ) (†) i det bildl. uttr. snyta sin (egen) näsa, rätta sina egna fel, sopa rent för egen dörr. Then andra döma skal, må först sin näsa snyta. Kolmodin QvSp. 1: 137 (1732). jfr Därs. 2: Reg. B 1 a (1750).
b) i sg., förr äv. i pl., om den yttre, i ansiktets mitt framskjutande delen av näsan. Bred, krokig, platt, rak, smal, uppstående, vass näsa. Grekisk, romersk näsa, se GREKISK c resp. ROMERSK. Han blev röd om näsan i blåsten; jfr c. Nypa ngn i näsan (jfr d α). Vrida om näsan på ngn (starkt vard., i sht i hotelser). Knäppa ngn på näsan, se KNÄPPA, v.1 II 2 (slutet). En tum på en näsa, se TUM. Näsar som äre så krokotta som itt örna näff. VarRerV 10 (1538). (Kopparblomma) förtärer aff Näsorna och säthet öfwer flödigt kött. Forsius Min. 66 (c. 1613). Grålle bar från eget stall sitt damm i verlden, / Och sitt sot på näsan Spelt från egna härden. Runeberg 5: 81 (1860). Han .. tryckte näsan mot rutan. Rydberg Vigg 4 (1875). På vinlöfskransen röjdes Bellman strax, / Och stackars Lidner på sin stora näsa. Snoilsky 2: 108 (1881). Om Cleopatras näsa varit kortare, skulle hela verlden fått ett annat utseende. Modin Pascal 252 (1890). Den näsan bort, och världen blir förstorad! Molander Rostand Cyr. 35 (1900). Jag satte glasögon på min näsa / för att se om jag kunde läsa. SthmFolkskLekserie 3: 82 (1905; gammal dansvisa). — jfr BRÄNNVINS-, FLAT-, HÖK-, JUDE-, KARBUNKEL-, KLUMP-, KOPPAR-, KROK-, LUPUS-, LÅNG-, NORRKÖPINGS-, POTATIS-, SADEL-, SUP-, TRUBB-, UPP-, ÖRN-NÄSA m. fl. — särsk.
α) i en mängd ordspr. o. ordstäv (jfr β, a α), t. ex.: Then som näsona fast trycker han twingar blod ther vth. SalOrdspr. 30: 33 (öv. 1536). Wredh man seer icke sin egin näsa. SvOrds. C 7 b (1604). Vi ha frisch Wetter uppå denna resan, / Sad' Tysken, då han frös utaf sig näsan. MarkallN 2: 171 (1821); jfr: Frisches Wetter in Schweden, sa tysken, frös av sig näsan midsommarafton. Ström Ordst. 278 (1929).
β) i uttr. som beteckna att ngns näsa avskäres l. avhugges o. d. The skola skära tigh näso och öron aff. Hes. 23: 25 (Bib. 1541). Öfver konan .. fältes thenna dom .. at mista ören näso och locker wid stupona. Rääf Ydre 3: 160 (cit. fr. 1615). Den som skär af sig näsan, skamfilar sitt ansigte. SvOrdspråksb. 18 (1865); jfr: Skär dig inte i Näsan. — ((It.) Chi si taglia il naso, s'insanguina la bocca). Stiernhielm 288 (c. 1650; uppl. 1818), ävensom (†): Huru beskedeligen hon härmedh affskär sig näsan och skiemmer ansichtet (dvs. skämmer ut sig), dheet kan seess dher af, at (osv.). VDAkt. 1674, nr 265. särsk. [jfr HUVUD 1 g β] (†) i uttr. låta taga ngns näsa och lägga henne för hans rumpa, (ss. straff) låta skära l. hugga av ngn näsan. SthmTb. 7/4 1600.
γ) i uttr. rynka (på) näsan (åt ngn l. ngt), i sht förr äv. slå (en) knut, förr äv. fnurr på näsan (för ngt), förr äv. draga på näsan l. på sin näsa (åt ngn l. ngt), dra ihop näsmusklerna, så att rynkor bildas på o. omkring näsan, särsk. inför ngt illaluktande l. ss. uttryck för ogillande av l. missnöje med l. förakt för ngn l. ngt; äv. bildl.; jfr DRAGA, v. I 22 b β, KNUT, sbst.1 1 b α. Lagerström Tart. 6 (1730: slå knut på Näsan). Envallsson Tunbind. 82 (1781: på sin näsa drar). Lysander Almqvist 298 (cit. fr. 1839: slog .. fnurr på näsan). OPSturzen-Becker (1844) i SturzenBecker 1: 88 (: draga på näsan åt). Ingen ofrälse man hade ännu blifvit beklädd med excellensvärdigheten, och om det skett, skulle den förnäma världen .. rynkat på näsan däråt. De Geer Minn. 1: 151 (1892). VFl. 1933, s. 19.
δ) i uttr. som beteckna att ngn (med tummen o. pekfingret) fattar tag om näsan l. lägger (pek)fingret på näsan l. gnider sig med pekfingret under näsan o. d. ss. (medvetet l. omedvetet) uttryck för fundersamhet l. eftersinnande o. d. samt i bildl. anv. härav (jfr slutet). Lägga .. fingret på näsan för att antyda fundersamhet eller villrådighet. Noreen VS 1: 13 (1903). Han tittade uppåt skyn och filade sig betänksamt med pekfingret under näsan. Bergman FullF 151 (1920). särsk. (vard.) i det bildl. uttr. ta(ga) sig om, ngn gg äv. vid näsan, ta sig en funderare l. bli l. vara betänksam, förr äv.: betänka sina fel l. sina brister l. sin syndfullhet o. dyl. l., i sht i uttr. taga sig själv om näsan l. taga sig om näsan om ngt, gå till l. pröva sig själv (i fråga om ngt); jfr a δ. G1R 11: 355 (1537: ther om tage siig om näszen). At j moste tagha idher sielfwa om näsan, görer reent för idhor eghin Döör. ALaurentii Fischer 61 (1618). Du goda quinna, .. tagh tigh om näsan, och skämss i titt hierta för en sådan lättfärdigheet. VDAkt. 1680, nr 347. Högberg Vred. 3: 302 (1906: vid). Här är inte den som står och tar sig om näsan, då det gäller! Dahllöf Skumr. 78 (1917). jfr: Tag dig sjelf om näsan och stoppa i barmen, heter det; ty det dig icke bränner behöfver du icke blåsa på. Stiernstolpe DQ 2: 53 (1818); jfr a δ.
ε) i uttr. som beteckna att ngn går l. springer o. d. rakt fram samt i användningar som närmast utgå från dylika uttr.
α') (vard.) gå dit näsan l. ens näsa pekar o. d., äv. i utvidgad anv.: gå utan ngt bestämt mål, gå utan att tänka på vart man går; äv. i uttr. gå dit ens egen näsa pekar, bildl.: gå sin egen väg; jfr γ'. (Han) fick tid att öfvertänka, hvart han egentligen skulle gå. Ty dagen förut hade han endast gått dit näsan pekade, som man brukar säga. Cederschiöld Riehl 1: 115 (1876). När man får gå, icke dit någon mästares tygel drar, utan dit ens egen näsa pekar. Hedén 3: 39 (1922).
β') (†) gå l. löpa l. springa o. d. efter (bara) näsan, särsk. i utvidgad anv.: springa l. rusa åstad o. d. utan all eftertanke l. plan l. utan att kunna uträtta ngt, äv. allmännare: handla obetänksamt, gå obetänksamt till väga; förr äv. i uttr. döma om ngt efter näsan, fälla ett omdöme om ngt utan nödig kännedom l. eftertanke. The oförnufftighe löpa epter näsonne och få skadha. SalOrdspr. 22: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: löpa åstad). ALaurentii Ciegler 287 (1620: döma). Palmstjerna Snapph. 1: 174 (1831: springa .. efter bara näsan). Wetterbergh Sign. 73 (1843; allmännare). Nämndemansmor brydde sig icke om att följa med, säker att de gingo alla ”efter näsan”. Knorring Torp. 2: 261 (1843). Schulthess (1885).
γ') (†) efter ngns näsa, bildl., för att beteckna att ngt göres efter ngns bestämmande l. gottfinnande; särsk. dels i uttr. efter sin egen näsa, efter eget gottfinnande l. tycke, dels i uttr. löpa efter sin (l. deras) egen näsa (och sinne) o. d., (obetänksamt) handla som man själv finner för gott. (Vid utgivandet av skrifter) löper M. Oluff och fleere slijke efter theres egen näse och sinne (utan att fråga konungen). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 78 (1539). G1R 16: 55 (1544: lupit effther szin egen näsze). Att man icke så skall släppa itt gouvernement handlöst och draga thedan effter sin egen näsa. RP 8: 106 (1640). Vid din ålder har man inga åsigter, man rusar blindt efter andras näsa. Topelius Vint. I. 1: 102 (1863, 1880).
ζ) (vard.) i uttr. som beteckna att ngn faller framstupa (o. slår näsan i marken o. d.) l. ligger omkullfallen o. d. samt i bildl. anv. härav; särsk. dels i uttr. stupa l. stå på näsa(n) (jfr 5 c ε), äv. bildl., särsk. om person med tanke på hans ekonomiska ställning l. om affärsföretag o. d.: göra konkurs l. gå omkull; dels i uttr. ligga på näsa(n) (jfr 5 c δ), äv. bildl.: vara på obestånd. Wij (måste) i 4 tijmars tijd gå till foots. Och det war ändoch wäll att wij icke .. stupade på nässan. KKD 5: 323 (1712). Hur många spekulationer är det inte som misslyckas, hur många affärer som stå på näsan. Tenow Solidar 3: 240 (1907). Vi ligga inte på näsan för det (dvs. på grund av misslyckade spekulationer). Janson CostaN 1: 20 (1910). Ett, tu, tre lågo de bägge på näsa i drivorna. Östergren (1933). särsk. i det bildl. uttr. stå l. ligga på näsa(n) för ngn (l. ngt), vara överdrivet ödmjuk l. tjänstvillig mot ngn (l. inför ngt). Strindberg Julie 37 (1888). Hela släkten står på näsan för honom. Hedberg Räkn. 283 (1932). Östergren (1933).
c) (numera i sht vard.) övergående i anv. ss. metonymisk beteckning för (hela) ansiktet l. huvudet l., i utvidgad anv., för person. Hon satte upp näsan, och frågade hwem thesse wackre herrar wore. Verelius Gothr. 225 (1664). Omkring alt Swerige gofwo the Oden en Skatpenning för hwar Näsa eller Hufwud. Peringskiöld Hkr. 1: 10 (1697; isl. orig.: nef); jfr NÄS-SKATT. Han har .. hjelpt mången på benen, som redan låg der blek om näsan. Nordstjernan 1846, s. 131. Anna Stina (satt) hopkrupen på en pall, med armbågarna på knäna och näsan över en bok. Benedictsson SSkr. 7: 209 (c. 1887). Arbetarna, som sutto bänkade därinne och värmde näsan för en stund Didring Malm 2: 212 (1915); jfr NÄS-VÄRME. De stodo (när de vände om gathörnet) näsa mot näsa med ett annat par. Bergman JoH 84 (1926). — särsk. (vard.)
α) i uttr. som beteckna att ngn skjuter l. sticker fram huvudet för att kunna se l. uppfatta ngt l. för att gå l. bege sig ngnstädes o. d. samt i användningar som närmast utgå från dylika uttr.; särsk. (o. utom i β', γ' numera företrädesvis) dels i uttr. sticka näsan l. sin näsa ngnstädes, särsk. i utvidgad anv.: visa sig l. komma l. ”titta in” ngnstädes, dels i uttr. sticka fram (äv. upp) näsan l. sin näsa, särsk. i utvidgad anv.: visa sig, äv. bildl.: börja göra sig gällande l. framträda. Det är så kallt, att man inte vågar sticka näsan utom dörren. Swedberg Schibb. f 1 b (1716). Så snart jag bultat på dörren, så tittade en näsa fram på en Balcon Missförståndet 50 (1740). Ganska snart vill äfven förtroligheten sticka sin näsa upp. Feilitzen Real. 2: 16 (1878, 1885). Inte var det värt hon försökte sticka näsan i köket. Nordström Amer. 248 (1923). Det längsta de fingo sticka sina näsor in i staden var då de söndag morgon gingo i S:t Johannes kyrka. Atterbom Walpole Jer. 217 (1924). Östergren (1933: Sticka fram näsan). — särsk
α') (†) i det bildl. uttr. sätta näsan inom (ett språk), börja studera l. lära känna (ett språk). Rudbeck Atl. 3: 737 (1698).
β') i mer l. mindre bildl. uttr. som beteckna att ngn snokar i ngt l. blandar l. lägger sig i ngt (som icke angår l. anstår honom) o. d.; särsk. o. numera bl. (jfr dock slutet) dels i uttr. lägga l. sticka näsan l. sin näsa i allt(ing) l. i andras affärer o. d., dels i uttr. lägga näsan l. sin näsa i blöt, se BLÖT, sbst. f. Stick ey din näsa i / Främmande kistor. Runius (SVS) 2: 269 (c. 1700). Lägga sin näsa i annat folks göromål. Widegren (1788). PT 1896, nr 200, s. 3 (: sticker sin näsa i allt). Personer, som äro nyfikna, som lägga sin näsa i allt. Därs. 1905, nr 205, s. 3. jfr (†): (Jordegummor) som mera betiena, ja miszhandla, theras Nästa för et stycke Bröd skul, och at the må allstädes få wara med Fingren uti Fatet och med Näsan uti Kannan, än (för att bringa hjälp). Hoorn Jordg. 1: Fört. 6 (1697), ävensom: I Corpralens kanna näsan sticka / Det är intet värdt. Bellman (BellmS) 1: 29 (c. 1770, 1790); jfr KORPRAL 2 a, ävensom NOSA 3 c. särsk. (numera föga br.) i uttr. ha näsan l. sin näsa (med) i l. uti l. opp uti allt(ing), förr äv. i ngt, (av nyfikenhet l. vetgirighet o. d.) ta del av l. hålla reda på (hur det går med) l. lägga l. blanda sig i allting resp. ngt; äv. i uttr. blöta näsan l. sin näsa (i l. med ngt), se BLÖTA, v. 2 a γ γ'. Lind 1: 363 (1749). Sedan regeringssättet (efter K. XII:s död) blef sådant att hvar och en kunde hafva sin näsa deri. HSH 7: 252 (c. 1800). Vi stå .. i ständig Communication med hvarandra; så att nog skall jag ha min näsa med i affairen. Geijer Brev 189 (1815). (En sällskapsdam l. hjälpreda i en familj) får ha .. sin näsa med uti allt, och opp uti allt, — men det får ej märkas. Bremer FamH 1: 93 (1831). Den som vill ha näsan i allting, får ofta näsbränna. Granlund Ordspr. (c. 1880).
γ') i uttr. hålla, förr äv. lämna näsan l. sin näsa (borta) från l. ifrån ngt o. d., bildl.: icke blanda sig i ngt (som icke angår en). Lagerström Tart. 29 (1730: lemna). Kan dom inte hålla näsan borta från det som inte angår dom! Olson JanP 155 (1918).
β) i uttr. som beteckna att ngn håller l. lyfter huvudet högt l. knycker på huvudet l. håller huvudet sänkt l. sänker huvudet ss. (medvetet l. omedvetet) uttryck för stolthet l. självsäkerhet l. förakt resp. modstulenhet l. nedslagenhet l. skam samt i bildl. uttr. som närmast ansluta sig härtill.
α') i sådana uttr. som sätta l. sticka, förr äv. kasta l. slå näsan (äv. sin näsa) i vädret o. d., i sht förr äv. sätta näsan högt l. högre opp o. d., förr äv. sätta l. vända näsan högt upp (emot ngn) l. slå opp näsan (åt ngn) l. slå på näsan o. d., äv. bildl.: brösta sig l. vara högfärdig l. självsäker l. spotsk l. föraktfull (gentemot ngn). The setia näsona högt vp emoot syndarena. OPetri 1Post. 121 b (1528). Svart G1 144 (1561: wenda). Horn Lefv. 91 (c. 1657: slog på näsan). Sedan fienden har haft den advantagen för Köpenhamn, begynna de att sättia näsan högre opp. Ekeblad Bref 2: 111 (1659). Spegel Pass. 136 (c. 1680: kaste). (Hon) slog .. sin näso i wädret, och gaf vt ett flatt, spotskt löije. Swedberg SabbRo 668 (1692, 1710). Brenner Dikt. 2: 52 (1714: sättja näsan högt). Settja näson i vädret, som en Tysker gris. Ullenius Ro § 262 (1730). Lind 1: 580 (1749: slå op näsan åt). Bergman TantFarbr. 27 (1924: stack). Privatisterna, som första dagen satte näsan i vädret .. se (nu) betänkligt svårmodiga ut. SvD(A) 1929, nr 97, s. 11. särsk. i uttr. (slå) en knyck på näsan o. d., se KNYCK, sbst.2 a; bära näsan högt, se BÄRA, v. 8 a β.
β') (†) i uttr. ngns näsa sitter för högt till ngt o. d., ngn är för stolt för (att göra) ngt. RP 13: 360 (1649). Kan ingen säija det, at iag har huispat hwarken efter then ena heler then andra (friaren), thet siter min näsa wäl för högt til. Horn Lefv. 86 (c. 1657; rättat efter hskr.).
γ') i uttr. hänga näsan (jfr γ), särsk. bildl.: vara modstulen l. nedslagen; förr äv. i uttr. slå näsan (l. sin näsa) ned l. neder (för ngt), särsk. bildl.: skämmas (över ngt). VadstÄTb. 59 (1582). (En skrymtare) tråtzar ibland, at någor skal weta thet medh honom, therföre han slår sin näsa nider. Baazius Upp. 32 a (1629). Chronander Bel. I 4 a (1649: slå näsan nedher). Ja gör hur du kan, bara du inte går och hänger näsan så der. Benedictsson Peng. 65 (1885).
δ) i uttr. vända näsan (äv. sin näsa) mot l. åt ngt l. hem o. d., i utvidgad anv.: anträda resan l. styra sina steg l. bege sig mot ngt l. hem osv.; förr äv. i uttr. vända näsan och ögonen in emot ngt o. d., bildl.: rikta sin uppmärksamhet mot ngt. G1R 8: 370 (1532). (Huvudnäs skulle byggas) till .. riichsens beskyd och försvar, effter som och vell behöffves kunde, att man vende ögenen och näsen .. in emot then ordtt. Därs. 29: 522 (1560). Emedan iag måste .. vända näsan hem igen. Lagerbring Skr. 139 (1770). Geijer Brev 258 (1830: åt). Vi var glada, att .. få vända näsan mot hemmet. FoF 1914, s. 76.
ε) i uttr. lägga, äv. vända näsan i vädret l. ligga med näsan i vädret, förr äv. vända upp näsan (i vädret) l. ligga och vända näsarna upp i vädret o. d., i utvidgad anv.: dö resp. ligga död. Innan som .. (de lämpliga tecknen för åderlåtning) komma, kan tu liggia och wända Näsarne vp i Wädhret, och aldrigh meera behöfwa Ådherslagh. Palmchron SundhSp. 311 (1642). SedolärMercur. 1: nr 19, s. 8 (1730: vända up näsan i vädret). Jag .. får väl ingen ro .., förrän jag ligger med näsan i vädret. SöndN 1862, nr 24, s. 2. Innan han lägger näsan i vädret. Hedberg Räkn. 252 (1932).
ζ) i uttr. som beteckna att ngn l. ngt befinner sig l. kommer i omedelbar närhet av l. rakt emot ngn o. d. samt i bildl. uttr. som närmast ansluta sig härtill; jfr η.
α') i uttr. in på, stundom äv. på näsan (på ngn), äv. ngn (in) på näsan o. d., (tätt) intill l. inpå (ngn); särsk. i uttr. släppa ngn in på näsan, äv. släppa ngn på näsan på sig, släppa ngn nära inpå sig; äv. bildl. Att bygga hvarannan precist in på näsan! Sturzen-Becker 2: 97 (1844, 1861). Jag har släppt dig för mycket på näsan på mig, skall jag säga. Blanche DödFadd. 38 (1850). Renar och lappar .. som man har rent på näsan hemma (i Norrland). Agrell Sthm 186 (1892). Längre än till flygeln släppte han icke plebs in på näsan. Geijerstam LycklMänn. 93 (1899). Det kunde ju inte vara trevligt att ha en epidemihärd alldeles inpå näsan. Siwertz Sel. 2: 42 (1920).
β') (numera bl. tillf.) i uttr. rätt i näsan på ngn, förr äv. (mitt) i näsan, för att beteckna att ngt (t. ex. vind l. gevärseld o. d.) ligger l. är riktad rakt i ansiktet på ngn l. rakt emot ngn; förr äv. i utvidgad anv., dels i uttr. löpa i näsan på ngn, rusa l. komma tätt inpå ngn (med bibegrepp av att detta beteende innebär respektlöshet l. bristande vördnad), dels i sådana uttr. som (förneka ngt l. skratta o. d.) i näsan på ngn l. ngn mitt i näsan, ngn mitt i ansiktet l. mitt i ansiktet på ngn. (Jag) kunde omöijeligen bryta in, effter, enär jag det tillbud, fick jag Salfvor i näsan. KKD 12: 389 (1748). Det är skamlöst att med hatten på hufvudet löpa i näsan på sina föräldrar. Murbeck CatArb. 1: 266 (c. 1750). Jones .. kunde .. ej underlåta, at skratta den vidskepeliga Patridge midt i näsan. Ekelund Fielding 359 (1765). Den påfliga ofelbarheten, som .. (hieronymiterna) förnekade i näsan på sjelfva det vatikanska kyrkomötet! Rydberg RomD 136 (1874, 1877). Det blåser en fruktansvärd storm rätt i näsan på oss. Yunkers Juncker ResInd. 9 (1945).
η) i uttr. som beteckna att ngt befinner sig l. sker l. göres rakt framför (ansiktet på) ngn, så att han lätt bör kunna se l. uppfatta det; särsk. i uttr. mitt för, stundom äv. för näsan på ngn, äv. mitt för ngns näsa l. alldeles under näsan på ngn, förr äv. ngn för näsan l. för l. under ngns näsa, särsk. i fråga om utmanande l. ovänlig l. (med hänsyn till den uppfattandes reaktion) riskabel handling. Jngen war och ibland them (dvs. bärgsmännen) sehn / Taga sina k[l]åckor igen, / Giorde thet för Göstafz näsa. 2Saml. 26: 127 (c. 1630). Fienden, som står oss här för näsan. Ekeblad Bref 2: 17 (1656). Österling Ter. 1: 229 (1699: mit för hans näsa). Dhet lärer hafva sett braff stålt uht, då I .. fattade post .. (i skansen) .. mitt för näsan på dhem (dvs. saxarna), oaktandes all dheras canonad på eder. Carl XII Bref 257 (1704). Missförståndet 63 (1740: under min näsa). Hallström Sagodr. 103 (1910: för näsan på en). Betjeman dansade förbi alldeles under näsan på honom med hans Mercedes. Siwertz Eld. 258 (1916). — särsk.
α') (†) i uttr. taga ngn ngt bort undan näsan o. d., ta ifrån ngn ngt mitt för näsan på honom. BtÅboH I. 9: 190 (1637). Verelius 77 (1681).
β') (†) i det bildl. uttr. ngt ligger ngn för näsan, om sakförhållande: ngt ligger i öppen dag, så att ngn icke kan bestrida det. Thet honn sådhenn skam (dvs. hor) medh enn bedrifwit hafuer, huilket hänne för näsenn ligger Der till honn och icke neke kan. SthmTb. 14/3 1599.
ϑ) [jfr motsv. anv. i östsv. dial., ävensom d. have næsen fuld, gaa med en fuld næse] (†) ha l. få något i näsan (jfr 2 a β), vara resp. bli berusad l. ”påstruken”; ngt står i näsan, ngt rusar l. gör berusad osv., ngt stiger åt huvudet; jfr HUVUD 1 h α, β. Om jag icke bedrager mig, så har han åter något i Näsan igen, den Fyllhunden. Lagerström PolKannstöp. 36 (1729). Murberg FörslSAOB (1793: få). Vinet står i næsan. Därs.
ι) (†) kort om näsan, kort om huvudet (se KORT, adj. 5 b slutet); jfr HUVUD 2 b. Wallin Bref 78 (1847).
κ) [jfr α β'] (†) i uttr. extra näsa, metonymiskt, om person som blandar sig i ngt; särsk. om tulltjänsteman (jfr TULL-SNOK); äv. (i pl.) abstraktare, övergående i bet.: främmande inblandning. Cederborgh UvT 2: 82 (1809). Hvar gång jag visiteras der (dvs. vid Sthms tull) / utaf en extra näsa. Wetterstedt ConvOrdb. 130 (1822). Wingård Minn. 3: 93 (1846; i pl., abstraktare).
d) i bild o. i en mängd stående, mer l. mindre bildl. uttr. (jfr a δ, b β—ζ, c α—κ). Han ser (l. tänker) inte längre än näsan räcker (vard.), han har inte den minsta förmåga av förutseende l. beräkning, han är mycket kortsynt l. korttänkt. Ungdomen, som icke ser längre än näsan räcker. Lagerström Tart. 89 (1730). (Hon) förebrådde mig, att jag .. ville .. skjuta ifrån mig en lycka, som .. faller mig på näsan förmycket oförmodadt, för att man ej skulle anse den för en afgjord befallning från Guds finger. Atterbom Minn. 619 (1819). Den, som pröfvar dylika äfventyr (med fienden), kan vänta att få bränd näsa. Sparre Sjökad. 409 (1850); jfr NÄS-BRÄNNA, sbst. — särsk.
α) (†) i sådana uttr. som slå ngn på näsan l. näsarna l. fatta ngn vid l. nypa ngn i näsan o. d., ”ge ngn på pälsen”, ta ngn i upptuktelse, ge ngn en näsbränna. Behålt heema thina stöffuare (dvs. dina spioner) .., heller jach skal slåå them på nesana, och wisa them heem i gen. OPetri Kr. 190 (c. 1540). SthmTb. 15/8 1597 (: niupa). Arvidi 14 (1651: fatta). Weste (1807). Slå .. någon på näsan. Dalin (1853; bet. oviss).
β) [jfr motsv. anv. i d.] (†) i uttr. slå näsan l. sin näsa i sten(en) för ngn l. för (att göra) ngt o. d., ss. beteckning för att ngn utsätter sig för kritik l. obehag l. gör sig omak o. d. för ngns l. ngts skull resp. för att göra ngt. Den ansvarige Utgifvaren af Argus behöfde .. icke, hvad man kallar slå sin näsa i stenen, för att underrätta allmänheten om det hittills fördolda .. af Skeppshandeln. ObjGästen 1829, nr 31, s. 2. Jag har .. ofta slagit näsan i sten för hvad jag visste vara rätt. SNilsson (1840) hos Berzelius Brev 14: 160. Crusenstolpe Tess. 5: 241 (1849).
γ) (†) i uttr. se ngn i näsa(n), ha att göra med ngn (med bibet. av att vissa risker äro förbundna därmed); äv. i uttr. se världen i näsan, se sig om i l. lära känna världen; äv. i uttr. se nisse i näsan, se NISSE 2 b. Tu får intet flya så högt. iag hafuer seedt så hög kär (dvs. karl) i näsan för som du. VRP 1635, s. 616. Folck, som ey sedt Världen så mycket i näsan som han. SedolärMercur. 3: nr 17, s. 3 (1731). Kolmodin QvSp. 1: 60 (1732).
ε) (vard.) i uttr. som beteckna att ngn behandlar l. bemöter ngn respektlöst l. övermodigt l. överlägset l. med översitteri l. tar sig ton mot ngn l. tar ledningen över ngn o. d.
α') sätta sig på näsan på ngn, äv. på ngns näsa (förr äv. ngn på näsan), l. rida ngn på (förr äv. över) näsan o. d., i Finl. äv. hoppa, förr äv. sitta ngn på näsan o. d. Han låter inte någon sätta sig på näsan på sig. (Barnen böra tuktas) Så frampt the icke .. i framtijden skole sittia föräldromen vppå Näsan. L. Paulinus Gothus Com. 152 (1613). Bark Bref 1: 70 (1703: öfver). Att en Cappellan sätter sig mig nu på näsan .., det kan jag sannerl. intet fördraga. VDAkt. 1709, nr 199. Det hade redan lyckats honom att sätta sig på näsan på alla; han hade blifvit en auktoritet. Strindberg TrOtr. 2: 38 (1887, 1890). Ramsay Barnaår 1: 134 (1904: hoppar). (Kaptenen ville) hålla besättningen i tukt, så att ingen skulle sätta sig på hans näsa. Högberg Frib. 176 (1910). Hammenhög PoB 262 (1931: rida).
γ') (†) i uttr. sätta ngn på näsan på ngn, skicka ngn att l. låta ngn ta itu med ngn (o. stuka l. förödmjuka honom). ConsAcAboP 7: 464 (1694).
ζ) i uttr. som beteckna att ngn yttrar ngt till ngn l. erinrar ngn om ngt o. d.; jfr η; särsk.
α') [jfr fsv. kasta gen iwdhom i thera näsa] (numera knappast br.) slå l. kasta, förr äv. driva l. vrida l. riva ngn ngt (ut)i näsan l. ngn i näsan med ngt, förr äv. kasta l. lägga l. hålla ngn ngt för näsan l. näsarna l. kasta ngn ngt under näsan o. d., kasta ngn ngt i ansiktet l. utan hänsyn yttra ngt (i sht ngt oförmånligt l. tillrättavisande) till ngn l. erinra ngn om ngt (som icke tilltalar honom) l. förehålla l. förebrå ngn ngt; jfr c ζ β', ävensom DRIVA, v.2 20 d, KASTA, v. I 1 l γ. Therföre kunne wij .. medh godh skääl hålla thetta wårs Herras Jesu Christi exempel (ss. gäst vid bröllopet i Kana), Påwen och hans anhang (som hylla celibatet) för näsanar. LPetri 1Post. N 2 a (1555). Schroderus Os. III. 1: 277 (1635: läggia). Vreds Jost i näsan, att han hadhe förr fådt qvittenzerne, förän han hadhe inlefvere[rat]. RP 9: 521 (1642). Därs. 10: 475 (1644: kasta .. under näsan). Düben Boileau Skald. 35 (1721: ref). När han .. förhäfver sig öfver konst at känna verlden, kasta vi honom för näsan våra studier, lärdom och bokvett. Kling Spect. Ee 3 b (1735). Nu står han der och slår mig i näsan att hans mor också var bara prestdotter. Wetterbergh Penning. 46 (1847). Slå ngn i näsan med ngt. TySvOrdb. 1662 (1932).
β') (†) fara l. skära ngn över näsa(n), uppträda grovt o. förolämpande (i ord l. åthävor) mot ngn; fara ut mot ngn; jfr FARA, v.2 2 b. Fryxell Ber. 4: 63 (cit. fr. c. 1585: for). Medh skarp ordh skera alla öffuer näsa. Aschaneus HwsRegl. 18 (1614). Mellin Nov. 1: 526 (1831, 1865: far).
η) (vard.) i uttr. (inte) skriva ngn ngt på näsan, äv. (inte) skriva ngt på näsan på ngn, (inte) öppet (l. utförligt o. d.) berätta l. tala om ngt för ngn; särsk. i fråga om sådant som är av privat natur l. icke angår ngn annan. Om Jungfru Lisbet har några commissioner, så lär hon intet skrifva någon annan dem på näsan. Envallsson Niugg 23 (1784). Här har jag fått mig ålagdt att skrifva er på näsan alla mina små familjeinteriörer. Larsson Larssons 12 (1902). Hammenhög PoB 60 (1931).
ϑ) (vard.) i uttr. som beteckna att ngn (på grund av en missräkning l. en obehaglig överraskning) visar ett snopet l. besviket ansiktsuttryck samt i användningar som närmast ansluta sig härtill; jfr ANSIKTE II 8 o. Dhe finge skäligit och tilbörligit swar, så att näsan blef temlig lång. HB 2: 308 (1597). Andersson själv blev sannerligen smal om näsan (dvs. häpen). Blomberg Än 289 (1939). — särsk. i uttr. ge ngn l. få, förr äv. bekomma (en) lång näsa l. gå därifrån l. stå där med (en) lång näsa o. d., se LÅNG 1 d δ δ'; förr äv. i uttr. hava (en) lång näsa l. göra ngn lång näsa, vara resp. göra ngn snopen l. besviken. Thet mången gör lång näsa. Forsius Fosz 180 (1621). Porthan BrCalonius 86 (1794: hafva).
ι) i uttr. tappa näsan o. d., se TAPPA.
κ) [efter t. maul und nase aufsperren] (†) i uttr. uppspärra mun och näsan o. d., ”spärra upp ögonen” (vid intensivt betraktande av ngt). Tå skulle wårt Compagnie Mun och näsan vpspärra, at the alt rät betrachta och intaga (dvs. inhämta) kunde. Weise 288 (1697; uppl. 1769: utspärra både munnar och näsor). jfr: Feel och brister .. ther til .. (baktalarna) både öronen och näsan såsom swijnet vpslå. Bullernæsius Lögn. 225 (1619).
λ) (†) i sådana uttr. som ngt har icke gjorts för ngns fagra näsas skull o. d., ngt har icke gjorts för att behaga ngn l. på grund av att ngn gjort sig förtjänt därav; äv. [jfr motsv. anv. av fr. nez] i uttr. det är inte (gjort) för din (fagra) näsa o. d., det är inte avsett för dig l. gjort för din skull l. det går din näsa förbi o. d.; jfr μ, 2 a γ, ävensom FAGER 1. (Prästen har sagt sig) Jntz wara kommen på predijkestolen för deras fagra nääsa skull. VDP 1678, s. 13. Det är ej gjordt för din näsa. Murberg FörslSAOB (1793). Det är ej för hans, er näsa .., det får han, ni ingen del af. Dalin (1853). Schulthess (1885). jfr: Skrif ei tin heder til tin egen fagra näsa. Kolmodin QvSp. 1: 598 (1732).
μ) [jfr motsv. anv. i eng. o. av fr. nez] (vard.) i uttr. ngt går l. stryker l. (starkt vard.) rakar ngns näsa förbi o. d., ss. beteckning för att ngn inte får någonting av ngt l. blir lurad på ngt, stundom äv. för att beteckna att ngt inte observeras l. uppfattas av ngn; stundom med mer l. mindre tydlig anslutning till 2; jfr λ. Murberg FörslSAOB (1793). De (dvs. egendomarna) stryka barons näsa förbi. Blanche En tr. upp 95 (1843). Dens. Stockh. 40 (1847: rakar). Det gick hans näsa förbi, fast han fick osa på röken. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det finare (i diktsamlingen har) gått näsorna förbi. Fröding Brev 148 (1891). Swensson FrProf. 92 (1936, 1941).
ν) (numera bl. vard.) i uttr. (ha l. få o. d.) skinn på l. ben i näsan, ss. beteckning för (att ngn, i sht en kvinna, har l. tillägnar sig osv.) förmåga att göra sin vilja gällande (utan att ge efter) l. att vara bestämd l. att kunna säga ifrån o. d.; jfr BEN, sbst.1 I 1 h α. Grubb 417 (1665). Wingård Minn. 12: 100 (1850). (Gumman) tycktes .. qvickna till, lefva upp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt. Strindberg Hems. 121 (1887). Swensson Willén 84 (1937: ben). jfr (†): Hafva skinn på näsan, ej lätt låta narra sig. Dalin (1853). — särsk. (†) i uttr. ha ben i näsan, om sak: erbjuda svårigheter, vara svår att komma till rätta med. Scherping Cober 2: Föret. 3 a (1737; om bok som skall översättas).
ξ) [jfr motsv. uttr. i t., eng., fr., lat. o. gr.; urspr. åsyftande bruket att leda en tjur l. en björn o. d. vid en i nosen fäst lina; jfr 3] i uttr. dra(ga) ngn vid (i Finl. äv. från, förr äv. för l. om) näsan, äv. leda ngn vid (i Finl. äv. från, förr äv. ur) näsan l. taga ngn vid (l. i) näsan, förr äv. föra ngn vid näsan l. få ngn vid näsan och leda honom omkring o. d., lura l. narra ngn, föra ngn bakom ljuset; äv. (o. urspr.): styra ngn (helt) efter sin vilja l. leda ngn efter sina avsikter (ofta med bibegrepp av att detta medför skada l. nackdel för den som styres osv.); i sistnämnda bet. numera nästan bl., mera tillf., i uttr. leda ngn vid näsan (se LEDA, v.2 1 a α slutet); jfr DRAGA, v. I 1 c β. En .. gieck, som han kan få wid näsan och leda'n omkringh, som han will. VgFmT II. 6—7: 115 (1587). Mäst är till att förundra, att .. Finnerne lata så lede segh wedh näsan vtaf thenn plumpe .. Flemmingen. HB 2: 296 (1596). Weise 1: 140 (1769: om). Envallsson Pig. 13 (1781: föra). Cygnæus 5: 425 (1860: draga .. från näsan). Därs. 530 (1874: ledd från näsan). Den, som andra vill bedraga kan man gerna i näsan taga. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hur kusin, som gått att kika, nätt och fint vid näsan togs. Vetterlund DagStund. 56 (1896). Jag har .. ingen lust att .. låta hela världen veta, att jag blifvit dragen vid näsan. PT 1910, nr 50 A, s. 3.
ο) [jfr 3] (numera bl. tillf.) i uttr. sätta en ring l. sätta sin krok i ngns näsa o. d., ss. beteckning för att ngn gör ngn spak l. berövar ngn hans fulla handlingsfrihet. Effter tu rasar emoot migh .., så skal iagh settia en ring j tina näso. 2Kon. 19: 28 (Bib. 1541; Bib. 1917: sätta min krok i din näsa). OxBr. 5: 22 (1613).
π) [jfr t. einem eine nase drehen, lura l. kugga ngn, eg. om vaxnäsa o. d. (se 4 a)] (†) i uttr. vrida näsan kring på ngn, lura l. ”skoja” ngn. Isogæus Segersk. 893 (c. 1700).
ρ) [jfr t. einem eine nase machen, lura ngn; jfr ϑ, 4 a] (†) i uttr. göra ngn näsa, föra ngn bakom ljuset, lura ngn. Medh sådanne subtili[te]ter ville de giöra folk näsa. RP 7: 463 (1639).
σ) [jfr d. faa en næse, t. eine nase bekommen, båda med bet.: få en tillrättavisning l. en skrapa, i t. äv.: få lång näsa; av oklart urspr.; jfr ϑ, 4 (a), ävensom NÄS-BRÄNNA, sbst.] (†) i uttr. få l. undfå (en) näsa, röna (en) motgång l. få (ett) bakslag; äv.: få stryk o. d. Lucidor (SVS) 205 (1672). Det vore ett stort puss, om Påven finge där (dvs. i en tvist mellan påven o. en annan prelat) en näsa. Bark Bref 2: 80 (1705). (Han var) blodig i ansiktet hade hårpungen i handen, .. och sade sig unfått en fullkomlig näsa. VRP 19/12 1730.
e) övergående i 4; i uttr. räcka (i Finl. äv. visa) lång näsa (åt ngn l. ngt), ngn gg äv. räcka en näsa, sätta handen l. händerna med utspärrade fingrar framför näsan ss. en förlängning av denna (i riktning mot ngn l. ngt), till tecken på hån l. förakt; äv. bildl.: hånfullt sätta sig över l. ”strunta i” ngn l. ngt; jfr LÅNG 1 d δ ε'. Räcker ni lång näsa åt oss, herre? Hagberg Shaksp. 10: 137 (1850). Numers Dram. 1: 46 (1892; bildl.). (Gossarna) räcka en näsa så styggt. Josephson GRos. 126 (1896). Folkdans. 31 (1923). jfr (tillf.): Han får en lång näsa och en röd tunga till svar. Martinson Kvinn. 31 (1933). — jfr LÅNG-NÄSA.
2) i sg., förr äv. i pl., om näsan (i bet. 1 (a)) ss. organ för lukt. Hålla för näsan, förr äv. hålla sin näsa igen (för lukten av ngt), äv. bildl. Lukten sticker l. slår, ngn gg äv. stiger (ngn) i näsan. OPetri Hb. E 3 b (1529). Ty Näsan giör sin Tienst och genom Luchten pröfwar / Om thet är reent och got hwad man til Spjs behöfwar. Spegel GW 250 (1685). (”Världens vishet”) håller sin näsa igen för lukten af .. (Lasarus') sår. Borg Luther 2: 143 (1753). Olja, hvars lukt ej näsan fördrager. Adlerbeth HorSat. 49 (1814). Dalin 2: 455 (1853: stiga). Att han kände den fräna oljelukten slå sig i näsan. Koch Maur. 158 (1939). — särsk.
a) i vissa bildl. uttr. (jfr b).
α) (numera bl. tillf.) sticka (ngn) i näsan, göra ett obehagligt intryck (på ngn) l. misshaga l. förarga (ngn), ngn gg äv.: falla (ngn) i smaken; jfr β, γ. Murberg FörslSAOB (1793). Franska Februaridagarne stucko honom först starkt i näsan, men han tycktes uppmjukas af Lamartines vackra tal. HLilljebjörn Hågk. 1: 140 (1865). Hammar (1936).
β) [jfr d. staa en i næsen] (vard.) stå, stundom äv. gå ngn i näsan, irritera l. förarga ngn; äv. få ngt i näsan (jfr 1 c ϑ), ss. beteckning för att ngn förargas l. irriteras av ett yttrande o. d. (som oförmodat slungats honom i ansiktet); jfr 1 c ζ β', d ζ α'. Kempe Proberugn Dedik. A 7 b (1664: få något i Näsan). Skalden .. skyndar att meddela nyheten (om invalet i Svenska Akademien, vid vilket han förbigåtts) sjelf, för att slippa få den i näsan. Strindberg NRik. 179 (1882). Det (dvs. ett visst yttrande) gick lillan i näsan! Edgren Kom. 41 (1891). Han hade vid ett par tillfällen tillsagt .. (svärsonen) att inte stå sin egen svärfar i näsan. Hellström Storm 121 (1935).
γ) (numera knappast br.) behaga ngns läckra näsa, tilltala ngns kräsna smak; förr äv. vara för ngns näsa (jfr 1 d λ), passa ngn (förträffligt), falla ngn i smaken; förr äv. röka ngn i näsan, smickra ngn. Ja, min Dotter skal vara för deras näsa! Ekelund Fielding 604 (1765). Du kan tro huru secten (dvs. Thorilds anhängare) förente sig att röka honom (dvs. Leopold) i näsan. Kellgren (SVS) 6: 150 (1786). Har redan recensionen af kyrkolagen behagat din läckra näsa, så (osv.). Thomander TankLöj. 97 (1829).
b) [jfr 3 b] om (fint) luktsinne l. (vanl.), bildl., om förmågan att på grundval av (tillfälliga) iakttagelser l. mer l. mindre obestämda underrättelser o. d. sluta sig till ngt l. (mer l. mindre instinktivt) känna ngt på sig; särsk. i uttr. ha (fin l. god) näsa för, stundom äv. på ngt, äv.: ha (instinktiv) förmåga att bedöma värdet l. betydelsen av ngt l. kunna uppskatta ngt; jfr FIN, adj. III 1. Murberg FörslSAOB (1793). Wetterstedt ConvOrdb. 130 (1822). Orientalerna ha fin näsa och synas räkna på Englands slutliga seger i Sydafrika. SD 1900, nr 142, s. 3. I detta vädrar jag en komplott, och ännu har aldrig min näsa svikit mig. Hallström VenezKom. 111 (1901). Essén Vap. 167 (1917: på). Hon har en näsa för vad som gör sig, som är alldeles otrolig! Rogberg Dam 34 (1932). Han har haft mycket fin näsa för böcker. AnderssonBrevväxl. 1: XLV (1940). jfr: Hwar och en, som har något til näsa, kan ju lukta, at detta är min afsikt. Dalin Arg. 2: 60 (1734, 1754).
3) (i sht i fackspr.) om det organ hos djur som motsvarar människans näsa (i bet. 1, 2); äv. (numera bl. tillf.) allmännare, om nos l. (framdel av) huvud hos djur. Een degelig quinna vtan tuct, är såsom een soo med en gyldene ring j näsonne. SalOrdspr. 11: 22 (öv. 1536). Kant tu settia honom (dvs. krokodilen) en ring j näsona. Job 40: 21 (”41”) (Bib. 1541; Bib. 1917: nos). Noshörningen med ett eller två horn på näsan. Berlin Lrb. 28 (1852). Gäddan .. som står med näsan i vattenytan och sofver med solen i ögonen. Strindberg Hafsb. 41 (1890). 4Brehm 5: 77 (1923; på flädermöss). — jfr YTTER-NÄSA m. fl. — särsk.
a) (i vard. fackspr.) i uttr. sticka, i sht förr äv. slå med näsan, om häst: sätta nosen i vädret; bära näsan högt, se BÄRA, v. 8 a β. Björkman (1889: slå). (Vagnshästar) skola gå med hög nacke, men ej sticka med näsan. TIdr. 1894, Julnr s. 14.
b) i sht jäg. om djurs (i sht hunds) förmåga att uppfatta lukt; väderkorn. Hunden hade .. ett högst ypperligt sök och fin näsa. Sandström Jester 22 (1829). Lilljeborg Däggdj. 706 (1874; hos säl). Munsterhjelm TavSkog. 123 (1932). jfr SPÅR-, STÖVAR(E)-NÄSA.
a) (†) i det bildl. uttr. ge ngn en näsa av vax, eg.: lura ngn; anträffat bl. i bet.: göra ngn till hanrej; jfr VAX-NÄSA. Wetterstedt ConvOrdb. 130 (1822).
b) [jfr motsv. anv. i nor.; benämningen beroende på att delfrukterna kunna fästas på näsan (användas ss. lösnäsor), vilket särsk. brukas av barn vid lek] (vard.) delfrukt av lönn, ”lösnäsa”. UNT(A) 1937, nr 299, s. 6.
5) bildl., om framskjutande del av ngt vilken mer l. mindre påminner om en näsa (i bet. 1 b).
a) (tillf.) om utskjutande parti på bärg(vägg); förr äv. om mellan bärg l. i skog inskjutande parti av en slätt. Vi bo i ett torp, vid foten af ett berg och i näsan af en slätt. AnderssonBrevväxl. 2: 148 (1853). Nedalsstöten, med sin roliga, om förstäfven på ett fartyg erinrande näsa. TurÅ 1906, s. 260.
b) [jfr motsv. anv. i t.] (numera i sht i fackspr.) om utstående del av ett föremål; jfr c. Næsan af stenen bör vändas inåt. Murberg FörslSAOB (1793). Spärrhaken eller spärrfjäderns näsa måste väl uppfylla rummet mellan tvenne tänder (på spärrhjulet i ett urvärk). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 25 (1881). Elfving Starkstr. 188 (1909). jfr DROPP-, VATTEN-NÄSA. särsk.
α) (†) metall. om vardera av hammarpenens båda ändar på stångjärns- l. knipphammare. Rinman 2: 205 (1789).
β) i sht konst. (i den gotiska ornamentiken använt) spetsigt framsprång (se d. o. 2) med i profil konkava sidor, utgående från insidan av en båge (se BÅGE, sbst.1 3) l. fönsteromfattning o. d. Brunius GotlK 3: 348 (1866). Spetsbågar med näsor. Ekhoff StClem. 109 (1912).
c) (utom i α-ε numera bl. tillf.) om den främsta (spetsiga) delen av ett föremål o. d. VetAH 1778, s. 122 (om främre delen av en plog l. ett årder). särsk.
α) (i sht i vissa trakter) om spets l. tå på sko. Järnband kring näsan på träskor. Rietz 462 (1865). MeddNordM 1901, s. 234. jfr STÖVEL-, TRÄSKO-NÄSA.
β) (i sht i vissa trakter) om den uppåtböjda spetsen på en med: nos; äv. om den främsta delen av en kälke, bestående av två (medelst en tvärslå förenade) mednosar. Slån fram i näsan på kjelken. Ström Skogsh. 109 (1822). Medarnas näsor. Sundén AllmogelVg. 36 (1903).
δ) [jfr motsv. anv. i t. o. av holl. neus o. fr. nez] sjöt. om (den yttersta delen av) förskeppet på fartyg. Ligga på näsan [jfr 1 b ζ], om fartyg vars för ligger för djupt; motsatt: ligga på hälen. Rosenfeldt Tourville 59 (1698). Den gången var Monitors näsa icke mer än två fot från Merrimacs propeller. VFörsvar 1903, s. 21.
ε) om främre delen av flygplan, drake, cykel o. d.; nästan bl. i utvidgad anv. av uttr. som anförts under 1, l. i uttr. som bildats i anslutning till sådana; särsk. i uttr. gå l. stupa på näsan (jfr 1 b ζ), göra en volt, kullbyttera, äv. (om flygplan o. d.): sjunka l. störta med ”nosen” före. Faran för att maskinen skulle ”gå på näsan” var .. undanröjd (då man började använda velocipeder med två lika stora hjul). 2UB 6: 279 (1904). Om ej höjdstyret ständigt manövrerades, kunde .. (Wrights biplan) lätt stupa på näsan. VerdS 168: 27 (1910). Om .. (draken) gärna vill gå på näsan, så försök att förlänga stjärten en smula. LindbladHb. 11: 84 (1925).
6) ss. senare led i ssgr betecknande ngn l. ngt som har (l. karakteriseras av) en så l. så beskaffad näsa (i bet. 1, 3).
c) om sjukdomar som angripa näsan (i bet. 1 a) l. (hos djur) äro förenade med blödningar ur nosen; jfr BLOD-, STINK-NÄSA.
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 a) NÄS-ANDNING. (i fackspr.) andning genom näsan; motsatt: munandning. Helsov. 1893, s. 95. —
(3) -APA, f. l. r. [jfr t. nasenaffe] zool. apan Nasalis larvatus Wurmb., som har lång, bred, nedhängande (om människans påminnande) näsa. Scheutz NatH 12 (1843). —
(1 b) -BAKAD, p. adj. (†) som har platt (eg. utkavlad) näsa; jfr baka, v. 1. Näs-baakade Calmucker. Serlachius Drått. 7 (1719). —
-BAND. (näs- 1734 osv. näse- 1612) [jfr t. nas(en)band (i bet. 1 b, 2), eng. nose-band (i bet. 2)]
1) till 1.
a) (†) om undre kanten av näsbenen (med kringliggande bindväv), betraktad ss. fäste för den köttiga delen av näsan. HFinLappm. 3: 162 (1752).
b) [jfr motsv. anv. i t.] (om ä. förh., föga br.) till 1 b, = -skena. NF 6: 1294 (1883). 2NF (1913).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (†) till 3; på betsel l. grimma: rem l. metallstycke avsedd (avsett) att omsluta nosen; nosrem. Hallenberg Hist. 2: 539 (cit. fr. 1612). Björkman (1889).
3) (förr) vapenh. till 5 b, c; om det närmast mynningen sittande (med en utskjutande del l. ”näsa” försedda) bandet (se band, sbst.1 15 b (β)) på gevär, pistol o. d. Weste (1807). Alm Eldhandv. 1: 302 (1933; om ä. förh.). —
(1, 3) -BEN. (näs- 1745 osv. näse- 1736) om vartdera av de båda långsträckta, smala, ngt välvda ben som tillsammans bilda övre delen av näsryggen o. uppåt begränsa den främre delen av näshålan; äv. om dessa båda ben tillsammantagna, betraktade ss. ett ben. Rosenstein Comp. 48 (1736). Farbror Teodor .. knäckte näsbenet mot sängkammardörren. Bergman Vänskap 92 (1899). —
-BINDA, r. l. f. särsk. (i fackspr.): binda (se binda, sbst. 1) som fästes framför näsa (o. mun) till skydd mot (dropp)infektion; särsk. i uttr. näs- och munbinda. Wirgin Häls. 3: 130 (1933). —
(3) -BJÖRN. [jfr t. nasenbär] zool. halvbjörn av släktet Nasua Storr, som utmärkes av trynlik, utdragen nos; särsk. om arten Nasua nasua Lin.; i pl. äv. om släktet. Rebau NatH 1: 108 (1879; om släktet). 3NF 15: 76 (1931; om arten). —
(1 a, 3) -BLOD; pl. (†, om näsblödningar) -er (Martin Bensj. 49 (1782), Murberg FörslSAOB (1793)) l. -blöder (Haartman Sjukd. 183 (1759)). (näs- 1734 osv. näsa- 1578—1669. näse- 1578—1802) [fsv. näsoblodh, näsa blodher] blod som vid näsblödning utgjutes i o. rinner ur näsan; äv. abstraktare, om (åkomma bestående i ofta förekommande) näsblödning. BOlavi 17 b (1578). Blöda näsblod. Stämma näsblod(et). Den långe, hvars näsblod färgade drifvorna purpurröda. Topelius Vint. III. 2: 62 (1897). Jag skall söka bot för mitt näsblod nu. Hammenhög EoA 313 (1930). särsk. [jfr näsa, sbst.2 1 c ϑ] (†) i utvidgad anv., i uttr. han får snart näsblod o. d., ss. beteckning för att ngn är berusad. At han (hade) viskadt .. några sådane ordeformer, som de .. plägade bruka om den som druckit sig drucken, såsom: .. han får rättnu näseblod. Annerstedt UUH Bih. 3: 175 (i handl. fr. 1723). —
(1 a) -BLOSS. (tillf.) bloss (se d. o. 4) varvid röken utblåses genom näsan. Norling Mänskl. 154 (1930). —
(1—3) -BLÅSA, r. l. f. embryol. hos embryo av ryggradsdjur: blåsformig bildning varav luktorganet uppbygges. Sundström Huxley 17 (1874). —
-BLÄCK. (förr) vapenh. till 5 b, c: näsband (se d. o. 3); äv. om beslag av bläck vars övre kanter voro nedvikta i piprännan o. som omslöt stockens främre ända. Möller (1790). Alm Eldhandv. 1: 166 (1933; om ä. förh.). —
(1 a) -BLÖDANDE, n. (näs- 1752. näse- 1697—1727) (†) näsblödning. Roberg Beynon 123 (1697). Trozelius Rosensten 45 (1752). —
(1 b) -BORG, sbst.1, r. l. m. l. f. [efter isl. nefbiǫrg, nasbiǫrg; möjl. med anslutning till borg, sbst.3] (mera tillf.) om nässkena på forntida nordisk hjälm. Holmberg Nordb. 559 (1854). —
(3) -BORST. zool. om de hos vissa fåglar vid näbbroten sittande borstliknande fjädrar som täcka näsöppningarna. 2NF 14: 1067 (1911). —
(1, 3) -BROSK, n. l. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) r. l. m. l. f. (Rosenstein Comp. 47 (1736), Skogvakt. 1901, s. 104). (näs- 1738 osv. näse- 1736—1783) i sht anat. om olika av brosk bestående vävnader i näsan; särsk. om den broskvävnad som bildar stommen i den främre delen av näsan. Rosenstein Comp. 47 (1736). —
(1 b) -BRÄNNA, r. l. f. [y. fsv. näsa bränna; jfr -knäpp] (ngt vard.) om minnesbeta l. bakslag o. d.; dels om straff l. näpst (särsk. för fräckhet l. oförsynthet l. näsvishet o. d.), dels om (skarp) tillrättavisning l. upptuktelse; äv. allmännare o. bildl., om motgång l. (hårt slag som vållar) förlust o. d.; jfr -bränna, v. Ge ngn l. få en näsbränna, ngn gg äv. få näsbrännan, i sht förr äv. få näsbränna. KKD 6: 109 (1708). Kan intet Bror uträtta så mycket i sit stånd, at Lycippus mister tiensten eller får en näsbränna. Dalin Arg. 2: 180 (1734, 1754). Allestädes framme får ofta näsbränna. Rhodin Ordspr. 4 (1807). Högberg Baggböl. 2: 57 (1911: fick .. näsbrännan). Östergren (1933; äv. allmännare). särsk. (†) i uttr. (få) betala näsbränna (för ngt), (få) plikta l. sota (för ngt). Widegren (1788). —
(1 b) -BRÄNNA, v. (näs- 1703—1896. näsa- 1617. näse- c. 1629—1649) [sv. dial. näsbränna] (†) ge (ngn) en näsbränna l. minnesbeta (särsk. ss. straff för fräckhet l. oförsynthet l. näsvishet o. d.); äv. i p. pf. i adjektivisk anv.; jfr bränna, v. I 5 i δ o. näsa, sbst.2 1 d. OxBr. 10: 24 (1617). Tidt får Spejare skam, och tidt blir Lurare näsbränd. Nicander GSann. 89 (1767). Topelius Vint. III. 1: 71 (c. 1865, 1896). —
-DROPP. (näs- 1734 osv. näsa- 1557) (vard.) förhållandet att näsan dryper; drypande näsa; äv. konkret, koll., om vätskedropparna som drypa från näsan; förr äv. = -droppe. LPetri Dryck. D 2 a (1557). Serenius P 4 a (1734; koll.). Wikforss (1804; under nasentropf; om näsdroppe). Alving Tack 55 (1946). —
-DROPPE. [jfr (ä.) t. nasentropf] (tillf.) droppe som hänger under näsan; jfr -pärla 1. Heinrich (1814). —
-DUK, se d. o. —
(1 a, 3) -DUSCH. med., veter. duschning av näsans inre håligheter med sköljvätska för att avlägsna intorkade avsöndringar o. d.; äv. konkret, om apparat för dylik duschning. Hygiea 1873, s. 173 (konkret). —
(3) -FLIK. (i fackspr.) på ornamentala framställningar av djur (på runstenar o. d.): från nosen utgående (nedhängande) flik l. utskott; jfr flik, sbst.1 2. Uppl. 2: 460 (1908). Anm. Ordet har anträffats tidigast hos Brander NatH 171 (1785), möjl. med bet.: nästrumpet. —
(1, 3) -FLYGEL. [jfr t. nasenflügel] (†) näsvinge. Sönnerberg Loder 133 (1799). Rydberg KultFörel. 3: 165 (1886). —
(3) -FLÖDE. i sht veter. abstr. o. konkret: flytning ur näsan. Lundberg HusdjSj. 271 (1868). 2NF 23: 1008 (1915; konkret). —
(1 a) -FODER. (näs- c. 1760. näse- 1653) [jfr t. nasenfutter (i bet. 1)] (†)
2) om gåva l. present? Om jag visste, han vore än kvar, skulle jag med någon ny present eller nässefoer wpwakta honum. Ekeblad Bref 1: 229 (1653; rättat efter hskr.). —
(1 b) -FODRAL. [jfr t. nasenfutteral] (numera bl. tillf., skämts.) om nässkydd; förr äv. om (i sht av damer använd) halvmask (av sammet). Wikforss 2: 211 (1804; om halvmask). SDS 1905, nr 68 a, s. 2. —
(3) -FÅRA, r. l. f. zool. om den fåra på näbben hos vissa fåglar vari näsöppningarna äro belägna; äv. om lodrät fåra på överläppen hos vissa däggdjur; jfr -grop 3, 4. Nilsson Fauna 1: 277 (1847; på säl). VäglednRiksmusUtlFågelsaml. 61 (1923; på fågel). —
(3) -GINA, r. l. f. [jfr holl. neusgijn, t. nasegien] sjöt. gina varvid näshaken fästes vid valfångst. Röding 2: 110 (1796). —
(1 b) -GLAS. (näs- c. 1710—1909. näse- 1680) [sv. dial. näs(e)glas] (†) i sg. l. pl., om glasögon l. pincené. Fånge 30 (c. 1710). Linné FörelDjurr. 82 (1748). (Han) plirade på allting genom de svarta hornbågarna på näsglasen. Geijerstam Skogen 105 (1903). Strindberg Landsv. 20 (1909). särsk. [efter t. einem eine brille aufsetzen, lura ngn, äv.: sätta kapson på l. betvinga ngn; jfr motsv. uttr. i holl.; jfr äv. näsa, sbst.2 1 d ξ, ävensom t. brille, äv.: med spikar försett läderstycke som fästes på nosen på lamm, då de skola avvänjas, holl. bril, ett slags kapson] i det bildl. uttr. påsätta ngn ett näsglas, skaffa sig en hållhake på ngn, sätta kapson på ngn. Brask Pufendorf Hist. 416 (1680). —
(3) -GRODA. [jfr t. nasenfrosch] zool. den i Sydamerika levande grodan Rhinoderma darwini Dum. & Bibr., som har över munnen framskjutande förlängd nosspets. 4Brehm 11: 293 (1928). —
-GROP.
1) (numera föga br.) till 1: näsläppveck. Lind 1: 1182 (1749). Cannelin (1921). Anm. till 1. Hos Dalin (1853) synes ordet åsyfta den fördjupning i benväggen vid inre ögonvrån där tårsäcken är belägen.
3) (†) till 1 o. 3; om den fåra som (hos människan o. vissa däggdjur) på överläppen går från näsans skiljevägg ned mot munnen; jfr -fåra. Möller (1790). Marklin Illiger 139 (1818).
4) zool. till 3; om grop på näbben hos vissa fåglar vari näsborrarna äro belägna; äv. om luktgrop; äv. (i sht i nedan anförda ssg) om grop på huvudet av vissa ormar. Nilsson Fauna II. 2. 2: 160 (1834; på fågel). FoFl. 1939, s. 235 (om luktgrop).
Ssg (till -grop 4): näsgrop-orm. [jfr t. grubenotter, eng. pit-viper] zool. om i Asien o. Amerika levande ormar tillhörande underfamiljen Crotalinæ, kännetecknade av en grop på vardera sidan av nosen mellan näsöppningarna o. ögonen; i pl. äv. om denna underfamilj. 3NF 5: 1046 (1926). —
(1 b) -GRUS ~grɯ2s, adv. [sv. dial. näsgru(e)s, östsv. dial. näsegru; jfr d. næsgrus, nor. nesegrus, ävensom gruva, sbst.4] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) framstupa; huvudstupa. Ligga näsgrus. Richardson Krigsv. 3: 91 (1749). (Han) halvramlade bort till salongsdörren och kom näsgrus in i hytten. Ossiannilsson Hav. 359 (1910). —
-GRÄS. (näs- 1734—1919. näsa- 1538. näse- 1578—1902. — Anm. Formen näsle-gräs hos Serenius Kkkk 4 a (1757) beror sannol. på tryck- l. skrivfel) [fsv. näsa gräs (i bet. 1), sv. dial. näsgräs (i bet. 1); benämningen sannol. beroende på att växterna förr användes bl. a. för att åstadkomma näsblod l. nysningar] benämning på vissa växter.
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) Achillea millefolium Lin., rölleka; äv. om Achillea ptarmica Lin., nysört. VarRerV 58 (1538; om rölleka). Bromelius Chl. 92 (1694; om nysört). jfr ädel-näsgräs. Anm. till 1. Hos Fries Ordb. 89 (c. 1870) uppföres ordet äv. ss. benämning på Veratrum album Lin., nysrot.
2) [jfr lat. nasturtium, ett slags krasse, till nasus, näsa, o. torquere, pina, plåga] (†) Lepidium sativum Lin., kryddkrasse. Florinus Voc. 142 (1695).
Ssgr (till -gräs 1, †): näsgräs-saft. pressad ur rölleka. Roberg Beynon 161 (1697; med medicinell anv.).
(1 a, 3) -GÅNG; pl. -ar. (näs- 1758 osv. näse- 1736) [jfr t. nasengang] anat. om olika gångar l. kanaler i näsan; särsk. (o. vanl.) om de gångar i vardera hälften av näshålan som avgränsas av musslorna; äv. allmännare, om vardera av näshålans båda hälfter; förr äv. om tårgång. (Plogbenet) giör de 2 näsegångarne .., som från näsan gå til halsen. Rosenstein Comp. 50 (1736). Sönnerberg Loder 374 (1799; om tårgång). Undre näsgången. LbKir. 2: 171 (1922). —
(3) -HAKE. [jfr holl. neushaak, t. nase(n)haken] sjöt. hake som vid valfångst inslås i den döda valens nos, för att valen skall kunna hissas ombord på fångstfartyget; jfr -gina. Röding SD 61 (1798). —
(3) -HORN. (näs- 1815 osv. näse- 1682 (: Näsehorns Diur)) [jfr t. nashorn] zool. om horn som utgår från nosen l. främre delen av huvudet på ett djur; särsk. om noshörningens horn. Synnerberg (1815).
(1, 3) -HÅL. (näs- 1690 osv. näse- 1759, 1775) näsborr; numera företrädesvis hos lägre djur än däggdjur. Rålamb 13: 68 (1690). —
(1, 3) -HÅLA, r. l. f. anat. om det gm nässkiljeväggen i två hälfter delade hålrummet mellan huvudskålens bas o. munhålans tak; äv. om vardera av de båda hälfterna; äv. om motsvarande hålighet hos djur. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 39 (hos fiskar). PedT 1898, s. 416. Broman Männ. 2: 84 (1925). —
(1 a) -HÅR. (näs- 1751 osv. näsa- 1538. näse- c. 1580—1700) (numera bl. tillf.) hår i näsborrarna. VarRerV 7 (1538). —
-HÄNGE. (näs- 1783 osv. näse- 1783) (i fråga om förh. bland vissa exotiska folk) smycke som hänges i näsan; jfr -prydnad. Cook 2Resa 273 (1783). Westerlund Kanch. 196 (1938). —
(1 b) -HÖJD. i sht antropol. om avståndet från näsroten (i bet. 1) till nästaggen. Retzius FinKran. 157 (1878). —
(3) -HÖRNING, m. l. r. (näs- 1773—1852. näse- 1682—1800) [jfr t. nashorn] (†) noshörning. Sylvius Curtius 632 (1682). ÖoL (1852).
(1 b) -INDEX. [jfr t. nasenindex] antropol. tal uttryckande det inbördes storleksförhållandet mellan näsans bredd o. längd; jfr index 5 slutet. Ymer 1915, s. 208. —
(3) -KAKADUA. [jfr t. nasenkakadu] zool. papegojan Licmetis nasica Temm., som har lång näbb med näsliknande överdel; äv. allmännare, om papegoja tillhörande släktet Licmetis Wagl. 1Brehm 2: 238 (1875; om arten). (Stuxberg o.) Floderus 2: 592 (1903). —
(1 a, 3) -KANAL. (i sht i fackspr.) jfr -gång; särsk. sammanfattande, om de båda av nässkiljeväggen åtskilda kanalerna l. hålrummen i näsan tillsammantagna. Moberg Gr. 96 (1815). —
(3) -KAPSEL. [jfr t. nasenkapsel] anat. brosk- l. benkapsel som omger näshålan hos ryggradsdjur på embryonalstadiet; jfr kapsel 2 c β. Lilljeborg Däggdj. 14 (1870). —
-KASTA. [sv. dial. näskasta; jfr nor. nesekaste] (†) (på ett respektlöst sätt) klandra (ngn); äv.: behandla (ngn) föraktfullt; jfr näsa, sbst.2 1 d ζ α'. Carlén Köpm. 2: 461 (1860). SvTyHlex. (1872). —
(1 b) -KITT. (i sht i fackspr.) kitt av växlande sammansättning, använt (i sht vid teatern) vid sminkning för att ge näsan önskad form. SDS 1901, nr 72, s. 1. —
(1 a) -KLANG. klang som röst l. ljud o. d. erhåller, då luftströmmen vid (ut)talet delvis passerar genom näsan, nasal klang; jfr -ton. Beyer Sång. 29 (1887). —
(1 b) -KNUT. (†) om rynkor på näsan; anträffat bl. i pl.; jfr näsa, sbst.2 1 b γ. Kellgren (SVS) 6: 9 (1770). —
(1 b) -KNÄPP. (näs- 1734 osv. näse- 1814)
1) knäppning (se knäppa, v.1 II 2) med fingret mot ngns näsa; nästan bl. (ngt vard.) dels i allmännare anv., om (lindrigt) slag (över näsan), dels bildl.: tillrättavisning l. näsbränna o. d., förr äv.: anmärkning. Ge ngn l. få en näsknäpp. Serenius T 4 b (1734). 3SAH XLVII. 2: 49 (1836; om anmärkning). Hon gaf honom .. ett par särdeles vederhäftiga örfilar och näsknäppar. Bergman JagDu 69 (1911). Lagerlöf ChLöw. 174 (1925; bildl.).
(3) -KORM. (i vissa trakter o. i fackspr.) den i renens näshåla o. svalg levande larven av renflugan (Cephenomyia trompe Lin.). Lönnberg Ren. 130 (1909). —
(1 b) -KYSS. om handlingen att trycka näsan mot l. med näsan vidröra en annan persons näsa, använd ss. hälsningsceremoni hos vissa (primitiva) folk; särsk. (förr) om dylik hälsning hos lapparna. MeddNordM 1898, s. 42. —
(1 a) -LJUD. av människa frambragt ljud som får sin karaktär därav att den vid ljudalstringen använda luftströmmen helt l. delvis passerar genom näsan; äv. om till klangen mer l. mindre likartat ljud som frambringas av djur o. d.; jfr -klang. Möller (1790). Hjortsbergs röst var .. icke utan ett slags näsljud. Personne SvTeat. 2: 158 (1914). Rosenius SvFågl. 5: 134 (1936). särsk. språkv. om nasal; särsk.: nasalkonsonant; förr äv. i inskränktare anv., om palatal l. velar nasalkonsonant: ng-ljud. Kindblad XI (1840). Rydqvist SSL 4: 332 (1870; om ng-ljud). LoW Inl. 15 (1911; om nasalkonsonant). —
(1 b) -LÄNGD. (näs- 1784 osv. näse- 1784) i sht antropol. näsans längd från näsroten (i bet. 1) till nässpetsen; i sht förr äv. om avstånd motsvarande näsans längd. Ifrån hakan til halsgropen är en näs-längd. Miniatursk. 75 (1784). Retzius FinKran. 158 (1878). —
(1 b) -LÄPP-VECK. [efter nylat. sulcus nasolabialis (jfr naso-labial-veck)] antropol. veck som löper omkring vardera näsvingens nedre kant o. avgränsar denna från överläppen; i sht i pl. Backman MännRas. 126 (1935). —
(1 b) -LÖS. (näs- 1676 osv. näsa- 1538. näse- 1768—1926) (numera bl. tillf.) som saknar näsa; som gm stympning l. skada l. sjukdom förlorat (l. fördärvat) sin näsa. VarRerV 9 (1538). Det är icke något lyte, att ha ett stort snyte, men det är alltid mer skam, att gå näselös fram. Granlund Ordspr. (c. 1880). Wrangel Barnd. 344 (1924). Anm. Ss. binamn har den substantiverade formen näslösen, sg. m. best., anträffats hos Gadelius Tro 2: 197 (i handl. fr. 1676). —
(3) -MASK; pl. -ar. (†) den i fårets näshåla o. pannbenshålor levande larven av fårstynget, nosmask. Murberg FörslSAOB (1793; under nosmask). ÖoL (1852). —
(1 a) -MUN-LJUD. språkv. språkljud vid vars bildning luftströmmen framsläppes såväl genom munnen som (till en mindre del) genom näsan; nasalerat ljud; nasooral. Noreen VS 1: 376 (1905). —
(1 b) -MUSKEL. i sht i pl., om de muskler varmed näsborrarna kunna vidgas l. näsan rynkas o. d. Björkegren 1847 (1786). —
(1 a, 3) -MUSSLA, r. l. f. [jfr t. nasenmuschel, nylat. conchæ narium l. nasales, pl.] anat. om var o. en av de tre med slemhinna täckta, över varandra sittande, krökta benskivor som skjuta in i näshålan från vardera av dess båda ytterväggar; jfr mussla, sbst. 3 b α. Thorell Zool. 1: 173 (1860). —
(3) -ORM. (†) zool. om en snokart (trol. Dryophis mycterizans Lin.), kännetecknad bl. a. av utskjutan de nos; jfr mus-orm. Linné MusReg. 28 (1754). —
(1 b) -PLASTIK. med. om plastiska operationer åsyftande att återställa näsan, då den skadats o. d., l. att ge näsan ändrad (förskönad) form, rinoplastik. Hygiea 1913, s. 648. —
(3) -PLÅT. zool om hudfjäll omedelbart framför (l. bakom) de yttre näsöppningarna hos vissa kräldjur. Nilsson Fauna 3: 40 (1842). —
(1 b) -PRYDNAD. (näs- 1861 osv. näse- 1783) särsk. (i fråga om förh. bland vissa exotiska folk): smycke varmed näsan prydes l. är prydd; jfr -ring 1. Cook 2Resa 254 (1783). —
(1 c) -PÄNNING. [jfr fsv. näfpänningar, pl.] (om ä. förh., föga br.) om nävgäld. Hildebrand Medelt. 1: 239 (1881). —
-PÄRLA, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.||ig. (näs- 1737 osv. näse- 1730)
2) (vard.) bildl.: näsvis l. fräck person; numera bl. om näsvis l. impertinent l. alltför frispråkig (ung) kvinna l. flicka; jfr näbb-gädda 2. Ullenius Ro § 262 (1730; om kvinna). Gyllenborg Sprätth. 15 (1737; om man). En sådan näsperla, en sådan näbbig flicksnärta. Roos Mar. 75 (1881). särsk. i anv. ss. fingerat namn i sådana uttr. som mamsell, förr äv. jungfru Näspärla o. d. Jungfru näsperla. Lindegren 1: 69 (1805). Lilla mamsell Näspärla. Oterdahl Borgarh. 187 (1913). —
(1 a) -RESONANS. [jfr t. nasenresonanz] i sht fonet. resonans i näshålan. Lundell Rättstafn. 20 (1886). —
(1 a) -RETANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) som (vid inandning) värkar irriterande på näsans slemhinna; särsk. om stridsgas, i uttr. näs- och svalgretande. AnvGassjukv. 4 (1941). —
-RING.
1) till 1: ring som fästes i näsan ss. prydnad (i sht hos exotiska folkslag). Palmblad Palæst. 103 (1823).
(1 b) -RODNAD. (i sht i fackspr.) (mer l. mindre permanent) rodnad i huden på näsan. Idun 1901, s. 181. —
(1 b, 3) -ROT. [jfr t. nasenwurzel, fr. racine du nez, nylat. radix nasi (samtliga i bet. 1)]
1) om den del av näsan som är belägen mellan ögonen omedelbart under pannan; äv. om motsvarande parti hos djur. Hög, intryckt näsrot. VetAH 1766, s. 274. Nilsson Fauna 1: 112 (1847; på katt).
2) (mindre br.) om den nedre (undre) delen av näsan; särsk. om de partier varigm näsan förbindes med överläppen (o. kinderna). Möller 2: 480 (1785). Papirrosshjältar, som gå med sosvansar under näsroten. Strindberg Hafsb. 79 (1890). Lyttkens Stjärn. 289 (1945). —
(3) -ROTS. veter. det slag av rots som åtföljes av svulster o. sår på nässlemhinnan, rots. Wrangel HbHästv. 967 (1886). —
(1 b, 3) -RYGG. [jfr t. nasenrücken] om den främre kanten (ryggen) av näsan, som sträcker sig från näsroten (i bet. 1) till nässpetsen; äv. om motsvarande parti hos djur. Retzius EthnolSkr. 191 (1845). LAHT 1901, s. 319. —
(1 b) -RYNKNING. rynkning på näsan (vid obehaglig lukt l. ss. uttryck för ringaktning o. d.); äv. bildl.; jfr näsa, sbst.2 1 b γ. SthmFig. 1846, s. 334. Laurin Stamfr. 158 (1924; bildl.). —
-RÄNNA, r. l. f. (näs- 1935 osv. näse- 1775)
2) antropol. till 1 b: rännliknande insänkning av näsroten (i bet. 1). Backman MännRas. 199 (1935). —
(1 a) -SAX. kir. sax med korta skär o. jämförelsevis långa skänklar, använd vid operationer i näsan. LbKir. 2: 174 (1922). —
(1 c) -SKATT. (näs- c. 1755 osv. näsa- 1906. näse- 1681—1867) (om ä. förh.) nävgäld; tillf. (arkaiserande) äv. allmännare, om annan personlig avgift. Verelius 180 (1681). Högberg Vred. 2: 121 (1906; allmännare). —
(1 b) -SKENA, r. l. f. på äldre hjälm: på framsidan nedlöpande metallskena till skydd för näsan. UB 6: 109 (1874). —
(1, 3) -SKILJEVÄGG~002. [jfr t. nasenscheidewand] anat. om den till största delen av ben o. brosk bestående lodräta skiljevägg som delar näshålan i två delar (hos människan o. vissa ryggradsdjur). VerdS 130: 50 (1905). —
(1 b) -SKYDD. (i sht i fackspr.) konkret: skyddande betäckning av skinn o. d. för näsan; äv. om näsbinda. VårkatalCHStröm 1926, s. 40. SvD(B) 1946, nr 73, s. 14 (om näsbinda). särsk. (förr) om nässkena. VittAMB 1873, s. 46 (på hjälm i sigill). —
(1 a) -SKÖLJNING. med. sköljning av näsans inre håligheter (gm insugning l. insprutning av vätska). Wretlind Läk. 5: 31 (1897). —
(1 a, 3) -SLEM, n. [jfr t. nasenschleim] (i sht i fackspr.) slem som avsöndras från näsans slemhinna. Wallerius Hydrol. 84 (1748). —
(1 a, 3) -SLEMHINNA~020. [jfr t. nasenschleimhaut] anat. slemhinna som invändigt bekläder näsans hålrum. Wide MedGymn. 196 (1896). —
(1 b) -SNIBB. (näs- 1733—1793. näse- 1685—1688) (†) nässpets, nästipp. Spegel GW 256 (1685). Murberg FörslSAOB (1793; ”landsord”). —
(1 a) -SOND. med. sond avsedd att införas i näsan (för undersökning l. vid behandling av vissa nässjukdomar). LbKir. 2: 173 (1922). —
-SPEGEL.
1) med., veter. till 1 a o. 3: spegel med långt, i trubbig vinkel böjt skaft, använd vid undersökning av näshålan. UB 7: 694 (1874).
(1 a) -SPEKULUM. med. spekulum avsett att införas i näsan (för undersökning l. vid behandling av vissa nässjukdomar). Wretlind Läk. 7: 30 (1899). —
(1 b, 3) -SPETS. (näs- 1847 osv. näse- 1732) [jfr t. nasenspitze] (yttersta) spetsen av näsan; jfr -tipp. Kolmodin QvSp. 1: 511 (1732). —
(3) -SPJUT. (†) om det långt utdragna nospartiet hos svärd- o. sågfiskar, ”svärd” resp. ”såg”. SvSaml. 3—6: 121 (1765; hos sågfisk). Därs. 253 (hos svärdfisk). —
(1 a) -SPRUTA, r. l. f. (i fackspr.) spruta avsedd för insprutningar i (l. sköljning av) näsan. Wikforss (1804; under nasenspritze). —
(1 a) -STEN. [jfr t. nasenstein] med. stenbildning i näsan, bestående av en främmande kropp ss. kärna o. ett omkring denna avsatt kalkhaltigt hölje. LdVBl. 1885, nr 129, s. 3. —
(1 b) -STYCKE. (i fackspr.) om den del av glasögonbågar som förbinder de båda ögonglasen med varandra o. som är avsedd att vila l. stöda mot näsan. Löwegren Oftalm. 48 (1923). —
(3) -STYNG. (i sht i vissa trakter) styngflugan Cephenomyia trompe Lin., renfluga. ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 25 (c. 1830).
-STYVER, r. l. m.; best. -en (Murberg FörslSAOB (1793)); pl. -styvrar (Weise 317 (1697), Dalin (1853)) l. = (Weise 37 (1697), Därs. 182) (Anm. Enstaka har pluralformen näsestyvar anträffats hos Stiernhielm Cup. 9 (1649, 1668)); l. -STYVERT, m. (näs- 1738—1853. näse- 1642—1765. -styfver 1697—1853. -styvert 1642) [sv. dial. näsestyver; jfr d. næsestyver; av t. nasenstüber, ä. t. äv. nasenstöber, nasenstieber; senare ssgsleden av omstritt urspr.] (†) slag (över näsan), näsknäpp; äv. bildl.: näsbränna. RP 9: 307 (1642; bildl.). Posten 1768, s. 254. Dalin (1853; angivet ss. föråldrat). Anm. I RP 7: 557 (1639) förekommer ett (trol. ur näs-styver utvecklat) näsetyv (-tyff) med bet.: näsbränna l. tjuvnyp o. d. —
(1, 3) -TAGG. anat. om den från överkäkens mitt framskjutande bentapp varvid nässkiljeväggens främre, undre del är fäst; ngn gg äv. om pannbenets näsutskott. Florman Anat. 1: 62 (1823; på pannbenet). 2NF 11: 1223 (1909). —
(1 b, 3) -TIBB. [sv. dial. nästibb; till sv. dial. tibb, liten nabb l. snibb o. d. (jfr tipp)] (näs- 1749—1892. näse- 1688—1738) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) nästipp. Warnmark Epigr. G 4 b (1688). —
(1 b, 3) -TIPP. (näs- 1734 osv. näse- 1658—1888) (yttersta) spetsen av näsan, nässpets. GullbgDomb. 19/6 1658. jfr (†) VetAH 1740, s. 404 (om utskjutande flik ur näsborrarna hos guldfisk). särsk. (ngt vard.) i sådana uttr. som (inte) se längre än till nästippen o. d., (inte) se längre än näsan räcker; jfr näsa, sbst.2 1 d. Dalin Arg. 2: 136 (1734, 1754). —
(1 a) -TON, r. l. m. ton l. klang som röst l. ljud o. d. erhåller, då luftströmmen vid (ut)talet delvis passerar genom näsan, nasalton; äv. om till sin klang mer l. mindre likartad ton (från instrument o. d.); förr äv.: näsljud (se d. o. slutet), nasal; jfr -klang. Säga ngt l. tala o. d. i l. med näston. Nordforss (1805). Min klarinett framstötte de gällaste nästoner. Blanche Bild. 3: 137 (1864). Rydqvist SSL 4: 332 (1870; om näsljud). —
(3) -TRUMPET. zool. om säckliknande hudveck på insidan av näsborrarna hos hästdjur. 4Brehm 2: 192 (1921). —
(3) -TUB. (i sht i fackspr.) om tubliknande näsborr hos djur; äv. om tub l. rör ovanpå näbben hos vissa fåglar vari näsborrarna mynna. Nilsson Fauna II. 2: 377 (1858; på en stormsvaleart). Sjöstedt Storv. 539 (1911; på flodhäst). —
(1 a) -TÄPPA, r. l. f. (näs- 1775 osv. näse- 1739) åkomma (vid snuva o. d.) bestående i att näsan är (mer l. mindre) täppt (så att näsandning icke l. bl. med svårighet kan äga rum). Hiorter Alm. 1739, s. 30. —
(1 a) -TÄPPT, p. adj. täppt i näsan; äv. om ljud o. d.: som har den för nästäppta personers tal karakteristiska klangen; äv. i utvidgad anv., om liknande ljud från döda föremål. Tholander Ordl. (c. 1875). När klockan i kyrktornet .. med ett nästäppt ljud slog tio. Larsson i By StugFolk 117 (1930). —
(1, 3) -UTSKOTT~02. anat.
(3) -VATTEN. (†) eg.: vatten som lämnar gott utrymme åt en fisks nos l. huvud; i uttr. laxen vill hava näsvatten, ss. beteckning för att laxen icke går upp i alltför grunt vatten. VetAH 1752, s. 20. —
(1 b, 3) -VINGE. [jfr t. nasenflügel, eng. wing of the nose, fr. aile du nez, nylat. ala nasi] om vardera näsborrens yttre, mjuka o. rörliga sidovägg; i sht i pl. VetAH 1794, s. 157. —
(1 b) -VINKEL. om det veck som löper omkring vardera näsvingens nedre kant, näsläppveck. Strindberg Giftas 1: 286 (1884). —
-VIS, se d. o. —
(1 a) -VOKAL. (numera mindre br.) språkv. nasalvokal. Svedelius FrGr. 1 (1814). Lundell Rättstafn. 19 (1886). —
-VÄDER. (näs- 1704. näse- 1582—1906) [sv. dial. näsvär, näseväder; med avs. på bet. jfr kind-pust] näsbränna; numera bl. ngn gg arkaiserande, i nedan anförda ordspr.; förr äv. i uttr. göra ngn ett näsväder, ge ngn en näsbränna. PErici Musæus 4: 87 b (1582: göra). Nyfijken får näsewäder. Grubb 571 (1665); jfr: Förveten får näseväder! Lundegård DrMarg. 2: 58 (1906). —
-VÄRME. (†) eg.: värme som förslår bl. att värma näsan; dels i uttr. taga l. få sig litet l. en liten näsvärme, värma sig litet, dels konkret, om liten brasa som ger föga värme. Dalin Vitt. 6: 443 (c. 1760; om brasa). Taga sig en liten näsvärme. Weste (1807; vard.). Få sig litet näsvärma. Tholander Ordl. (c. 1875). —
(1 a) -ÖPPEN. (mindre br.) språkv. om ljud: som frambringas med slappt gomsegel o. tillsluten munhåla, så att luftströmmen går genom näsan; jfr -ljud. Brate SvSpr. 5 (1898). LoW Inl. 15 (1911). Östergren (1933). —
(1, 3) -ÖPPNING. öppning som leder till näshålan; särsk. dels (o. vanl.) om vardera av de båda yttre l. främre näsöppningarna, dels i uttr. bakre näsöppning, om vardera av de båda öppningarna mellan näshåla o. svalg; äv. sammanfattande, om de båda främre resp. bakre näsöppningarna tillsammantagna. Florman Anat. 1: 230 (1823; sammanfattande). De bägge bakre näsöppningarna. Müller LbAnat. 68 (1905). 3NF 15: 81 (1931). —
(1 a) -ÖRT. (näs- 1734. näse- 1640 (: näseört-gräs)—c. 1695) (†) bot. = -gräs 1. NoB 1935, s. 171 (c. 1695; om nysört). Serenius Oo 2 b (1734; om rölleka).
B (†): NÄSA-BLOD, se A. —
-BRÄNNA, v., se A. —
-DJÄRV(ISK), se C. —
-DROPP, se A. —
-GRÄS, -HÅR, se A. —
-KVAV, se C. —
-LÖS, -SKATT, se A. —
(1 a) -TAPP. [jfr ä. t. nasenzäpflein] (liten) tapp (indränkt med l. bestående av läkemedel o. d.) avsedd att stickas i näsborren vid vissa sjukdomar. BOlavi 24 b (1578). —
C (†): NÄSE-BAND, -BEN, -BLOD, -BLÖDANDE, sbst., -BLÖDNING, se A. —
-BROSK, -BRÄNNA, v., se A. —
-DJÄRV. (näsa- 1604—1630 (: näsadierffweske, pl.). näse- 1587—1717. näso- 1603 (: Näsodiärffheet)) [fsv. näsa diärver, näso diärffuer (CodUps. C 20 1: 210); med avs. på bet. jfr näsa, sbst.2 1 c α (β')] = näsvis I 2 (e). Helsingius (1587). Nödh gör näsa dierffuan. SvOrds. B 7 b (1604). Näsedierfve kloklingar. Hiärne Orth. 80 (1717).
Avledn.: näsedjärvhet, f. näsvishet; fräckhet, oförskämdhet; framfusighet, övermod; äv. i uttr. tillfoga ngn näsedjärvhet, visa oförskämdhet l. fräckhet mot ngn. SthmTb. 19/9 1600 (: tillfogat). Balck Es. 213 (1603). Linc. (1640; under protervitas).
näsedjärvisk, adj. (näsadierffwesk) näsvis (se d. o. 2). Näsadierffweske fråghor. L. Paulinus Gothus Arch. 92 (1630). —
-FODER, -GLAS, -GRÄS, -GÅNG, -HORN, -HÅL, -HÅR, -HÄNGE, -HÖRNING, se A. —
-KNÄPP, se A. —
-KORG. om stor näsa?; anträffat bl. ss. skymford till person. Han haffuer giffuit sin granne .. öknampn, och kallat honom Näsekorg. VästeråsDP 19/5 1621. —
(1 a) -KVAV, n. (näsa- 1557. näse- 1578) nästäppa; jfr kvav, sbst. o. adv. I 5. LPetri Dryck. D 2 a (1557). BOlavi 2 a (1578). —
-LUPEN, p. adj. respektlöst l. näsvist bemött; särsk. i uttr. bliva näselupen av ngn; jfr näsa, sbst.2 1 c ζ β'. VDAkt. 1830, nr 385. Därs. nr 386. —
-LÄNGD, -LÖS, -PRYDNAD, -PÄRLA, se A. —
(1 b) -RYCK. näsrynkning; anträffat bl. i uttr. giva en näseryck åt ngt, rynka på näsan åt ngt; jfr näs-ryckning. TRudeen Vitt. 241 (1685). —
-RÄNNA, -SKATT, -SNIBB, -SPETS, -STYVER, se A. —
(1 c) -TAL. eg.: antal näsor; i uttr. efter näsetal, i fråga om grunderna för utgörande av skatt: efter antalet personer; jfr näs-skatt. Cederlöf FinlPrästEkon. 307 (1934; efter ä. handl.). —
-TIBB, -TIPP, se A. —
-TYV, se NÄS-STYVER anm. —
-TÄPPA, se A. —
-VÄDER, -ÖRT, se A.
D (†): NÄSO-DJÄRVHET, se C.
Avledn.: -NÄSAD, p. adj. till 1 (o. 3); ss. senare led i ssgr, = -näst; jfr knapp-, krok-, lång-näsad. —
NÄSIG, adj.
1) [jfr motsv. anv. av sv. dial. nasug, naset, östsv. dial. näsig, nor. dial. nasig] (†) till 1: näsvis, oförskämd; jfr nosig 2 a. Lind 1: 1182 (1749); möjl. till 2. Wallin Bref 226 (1849).
2) till 1 (o. 3, 5); ss. senare led i ssgr, = -näst; jfr bagg-, blå-, bred-, flat-, karbunkel-, krok-, lång-, trubb-näsig m. fl. —
-NÄSOT, adj. (†) till 1 (o. 3); ss. senare led i ssgr, = -näst; jfr bug-, flat-, krok-, lång-näsot. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content