SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1984  
SPETS spet4s, l. SPITS l. SPESS l. SPISS, adj. -are (Schroderus Kors. 463 (1641), Florman Anat. 1: 207 (1823)); adv. o. n. -T (HH 20: 338 (c. 1640: spitzt, n.), IErici Colerus 1: 8 (c. 1645: Spist, adv., i bet. 2), Rålamb 13: 118 (1690: spetzt, n.), Dens. 14: 38 (1690: spest, adv.)) l. (o. numera bl., i bet. 2, utom i ssgn spets-skott föga br.) = (Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 43 (1654: spitz, n.), Hemberg ObanStig. 155 (1896: spets, adv., i bet. 2), Höpken Momb. 68 (1908: spets, adv., i bet. 2)).
Ordformer
(spess (spes, -sz) 16011690, c. 1775 (: spest, n.). spets (-tz) 15531823. spids 1594. spiitz c. 1550. spiss (spis) 1642c. 1645 (: spist, n.). spits (-tz) 16341811)
Etymologi
[sv. dial. spess, spiss; jfr d. spids, nor. spiss; (ytterst) av t. spitz l. mht. spitz(e) (varav äv. mlt. spits, spis), av fht. spizzi, till samma stam som SPETS, sbst.2 — Jfr SPETS-, SPETSA, v.1, SPETSIG, SPITSK]
1) (†) spetsig (se d. o. II 1 a, b). Gyllenstiffther .. spetse til vdden. HH 2: 33 (1553). En liten ström .. (som) löper inn i Duna strömmen rätt inn under slottet .. gör .. slottett (Kokenhusen) smaalt och spitzt emot Dunan. HH 20: 338 (c. 1640). Theras Tänder äro spessare än Pijlar. Schroderus Kors. 463 (1641). Men Afund; du weest intet, eller kanst förstå, / Huad Musa kan, och hennes lärde spitze fieder: / Hon hämnar sig. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Ett spest Järn till att giöra håhl medh i Jorden. Rålamb 14: 147 (1690). Tänck på Kung Gustafs Mood och på hans tappre Glafwar; / .. Ehwart hans Rytterij i korte Kyllrar trafwar / Där lyyste Öfwerhand fram uhr de spitze Skiägg. Dahlstierna (SVS) 63 (1698). (Hörntänderna) äro .. spetsast, hwadan de ock af somliga blifwit kallade Spetständer. Florman Anat. 1: 207 (1823). — särsk.
a) i namn på vissa växter (med spetsiga blad). Spiitze wägabreda. 2LinkBiblH 4: 79 (c. 1550). (Lat.) Plantago minima mucronata seu angustifolia, Lanceolata, Quinquenervia. (Sv.) Lille Groobladh, Spesz eller smaal Wägebladh. Franckenius Spec. D 1 a (1659). särsk. i uttr. spets ärenpris, växten Veronica spicata Lin. (vars blommor bildar ett spetsigt tätt ax), axveronika. Franckenius Spec. F 1 a (1638). (Lat.) Veronica spic. ang. fl. cær. (Sv.) Blå spes Ährenprijs. Rudbeck HortBot. 118 (1685). (Lat.) Veronica spic. angust. fl. albo. (Sv.) Hwijt spesz Ährenprijs. Därs.
b) i uttr. hålla ngt med spetsa fingrar, (försiktigt) ta ngt med (yttersta delen av) fingertopparna; anträffat bl. bildl.; jfr SPETSE-FINGER. (Krigsmedlen måste ökas, så att man inte) aff nöd och medelslöshett slepper saken heller holler den medh så spitze fingrar, att han sleppes moste till .. Fäderneslandsens .. skadha. RARP 2: 147 (1634).
c) ss. adv.: i en spets, så att en spets bildas, spetsigt. Dhen ena ändan .. (av okulaget) skiäres twärt af, dhen andra långligt och spest. Rålamb 14: 38 (1690).
2) [jfr motsv. anv. av t. spitz] ss. adv.: rakt (mot l. på ngt l. norrut o. d.); särsk. (o. numera, utom i ssgn SPETS-SKOTT, föga br.) i fråga om jaktskott o. i denna anv. äv.: rakt framifrån (mot djur som kommer mot skytten). När Månens Hörn synas Spist Norr vth, tå kommer starckt Nordanwäder. IErici Colerus 1: 8 (c. 1645). Jag hade rest mig, utvalt en stor saigak, kornade spets på bogen och gaf eld. Hemberg NJagtsk. 150 (1897). Af de vida hornen att döma antog jag den sista (av bufflarna) vara en tjur och afgaf ett skott spets bakifrån mot hans bog. Höpken Momb. 68 (1908).
3) (†) skarp(sinnig); äv. (ss. förled i ssgr): spetsfundig (se d. o. 1). (Min moders) sinne var .. spest, quickt och arbetsamt. Linné Vita 90 (c. 1775).
4) (†) illistig, slug (o. ränkfull). Hofmannen hether Peder och är een spids kar med huitgoldt skägg. VadstÄTb. 193 (1594). Raimundius HistLiturg. 10 (1638).
Ssgr (se äv. spets-, ssgr): SPETS-BOV, se d. o. —
-BUK. (†) inställsam o. illslug l. ränkfull rådgivare l. anhängare l. dyl. Skadhelighe, listighe, otrogne Rådh, Foszswantzare och Spitzbukar. Forsius Fosz Föret. 3 b (1621; lt. orig.: Voszschwentzer und Spytzhöde).
-FUND, -FUNDEN, -FUNDERI, -FUNDIG, se d. o.
(4) -HJÄRNE. (†) illistig l. slug o. ränkfull person; jfr hjärna 2 b. Forsius Fosz 2 (1621). Därs. 283.
(4) -HUVUD. (†) = -hjärne. Forsius Fosz 109 (1621).
(3) -HÖVD, p. adj. spetsfundig (se d. o. 1). Sylvius Mornay 22 (1674).
(2) -SKOTT. jäg. motskott (se d. o. 1). TNCPubl. 43: 93 (1969).
(3) -TÄNKT, p. adj. (†) spetsfundig (se d. o. 1). Thorild (SVS) 1: 419 (1782).
Avledn.: SPETSAKTIG, adj. (†) till 1: som har något l. i viss mån tillspetsad form, (något) spetsig. (Lat.) Plant(ago) rosea spicata. (Sv.) Rosen grobladh speszacktigh. Rudbeck HortBot. 92 (1685). Runda; Spetsachtiga; Tornsatta (kyrkor). Broman Glys. 2: 8 (c. 1730). Somliga trodde, at jordklotet war platt emot Polerne, och andre åter höllo före, at des rundning emot Polerne war spitsagtig. SvMerc. 6: 564 (1761). Engelska Brigantinen har twänne master ..; är bredgattad och framtil spetsaktig som en liten Snau, utan Galion och styckportar. Fischerström 3: 128 (1783).
Spoiler title
Spoiler content