SPILKA spil3ka2, äv. SPELKA spel3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(spelk- c. 1730—1937. spilk- (-lck-) 1803 osv.)
Etymologi
[sv. dial. spilka, spelka; avledn. av spila, spela, v. (se SPILA, v.2)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klyva l. spjälka (ngt); i sht med avs. på tunna stickor: spänta. Pärtor, eller tunna stickor, spilckade af tall. VetAH 1803, s. 264. Han slängde av sig fårskinnspälsen, spilkade några spånor ur ett torrvedsträ, stack fyr i spiseln. Bergfors Norr. 7(1936).
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SPILKA AV10 4. gm spjälkning l. späntning avtaga (ngt). Broman Glys. 3: 143(c. 1730).
Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SPILK-KNIV. [sv. dial. spelkkniv] späntkniv. Näslund Sågar 247(1937). —
