SPIRANT spiran4t, sbst.1, m.; best -en; pl. -er.
Etymologi
[sv. dial. (Gotl.) sperant, spirant(er), kanalje, slyngel, gök, sprätt m. m.; sannol. etymologiskt identiskt med d. dial. spirant, munter ung man, o. liksom detta möjl. lån av t. dial. speranzel, spiranzel, barn vid vilket man fäster förhoppningar, skälm, narr, samhörigt med t. (dial.) speranzien, sperenzien o. d., pl., vidlyftigt tal, överflödiga komplimanger, skämt, upptåg (se SPERANS)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skämtare, skälm, upptågsmakare. (När den gotländske bonden vandrade i Visby) kunde det .. hända, att en höglärd storskole-pojke i förbifarten slog honom hatten ned öfver ögonen, eller att en annan spirant (putsmakare) visade honom bort till Säcken (en återvändsgränd). LoF 1873, s. 99.
