SPONDÉ sponde4, r. l. m.; best. -n, äv. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes det rent latinska spondeus (med latinsk kasusböjning). En wers .., som består af en dactylo och en spondeo. Möller 31(1745). (i pl. äv. spondeer; i sg. förr äv. spondee).
Etymologi
[jfr eng. spondee; av fr. spondée, av lat. spondeus, av gr. σπονδεῖος (πούς), (versfot) som har långsam rytm liknande musik vid dryckesoffer, till σπονδή, dryckesoffer (se RESPONDERA). — Jfr SPONDEISK]
metr. versfot som i kvantiterande vers består av två långa stavelser o. i accentuerande vers av två stavelser av vilka den ena (är lång o.) uppbär huvudtryck o. den andra (är lång l. halvlång o.) uppbär starkt bitryck; ord som bildar en sådan versfot. Björkegren 2582(1786). Anden .. med sin gravis är en äfven så giltig troché som handen med akut. Vårsol är spondé, men just derföre att de begge stafvelserna accentueras, ehuru olika. Tegnér (WB) 5: 394(1825). Koliamb .. (är en) avart av jambisk trimeter, kännetecknad av att sista foten är en troké el. spondé i st. f. jamb, vilket bryter rytmen. 3NF 11: 964(1929).
