publicerad: 1985
SPOTSK spot4sk, adj. -are. adv. -T; förr äv. SPOTTISK, adj.
Ordformer
(spodsk (-å-, -zk, -zsk) 1540—1712. spoesk 1617. sposk (-å-) 1546—1712. spost, adv. 1624—1659. spotsk (-å-, -tt-, -sch, -zk, -zsk) 1536 osv. spotst (-zt), n. o. adv. 1561—1613. spottesk 1526—1586 (: bespottesk). spottigst, n. sg. 1740. spottisk (-å-) 1528—1728. spotzisk 1549. spåtisk 1681. spötsk (-zk) 1596—1960 (dial.))
Etymologi
[jfr fsv. spotz (spotz .. ord), dan. o. nor. spotsk (ä. d. äv. sposk, spods (i avledn. spodshet), spottisk), mlt. spött(i)sch, t. spöttisch; avledn. av SPOTT, sbst.3; fsv. spotz möjl. lån från mlt. (jfr etymologisk parentes sp. 9983 rörande ssgsleden SPOTTS-). — Jfr SPOTSKA, sbst. o. v., SPOTSKELIG]
1) om person l. sak: (överlägsen o.) hånfull l. skymfande l. smädande l. föraktfull; äv. (o. numera bl., i sht i högre stil): stolt trotsig l. förnämt trotsig, överlägsen l. övermodig (o. föraktfull), arrogant; i sht förr äv. utan tanke l. närmare tanke på stolthet l. förnämhet: stursk, nackstyv. När man sägher Raka til (sin nästa) .. teslikes och när man segher til honom Thin dååre, thet är allahandra spottesk och försmädeligh ord. OPetri 1: 17 (1526). RA I. 1: 465 (1546: spotzske scrifvelser). Hans Munck .. sprang opå golfvett hijtt och tijtt och öffverföll migh medh månge hånige och spotzke ord medh malediesser och förbannelser. OxBr. 12: 437 (1622). See, hwilcken spottsker hundh dett är, tager han icke ordett vthur munnen på migh, att jagh icke får talla. BtÅboH I. 13: 117 (1638). Ingen Pijga så spotzk, hon låter sigh en gång beqwäma. Grubb 400 (1665). (Mannen) gaf honom en spåsk min. Weise 25 (1697). (Cupido) skrattade då han mig såg, men hans löije war argt, spåtsk och obarmhertigt. Ehrenadler Tel. 135 (1723). Men Pontius, som ser på blotta utan-skalet, / Ther intet kongligt fins, än thet som hörs af talet, / Tiltalar Jesum spotskt: så ästu Kung äntå? Brenner Pijn. 63 (1727). En spotsk slår näsan i wädret. Tessin Bref 1: 40 (1751). Spåtsk .. (dvs.) som högfärdas och föraktar andra. Schultze Ordb. 4834 (c. 1755). Allt det spotska, satiriska i hans sätt var som bortblåst. Hedenstierna FruW 48 (1890). Lidman Blodsarv 119 (1937; om läppar). — särsk. (†) i vissa uttr.
a) bruka sin spotska mun emot ngn, tilltala l. svara ngn (överlägset o.) hånfullt. Ingen skall bruka sin onöttige eller spotzke mun emoot Admiralen. SvFlH 1: 509 (i handl. fr. 1570).
b) få spotsk mun, få (överlägset o.) hånfullt svar. Iagh får intet annat än spotsch mun (då jag nämner min fordran). BtÅboH I. 9: 141 (1637).
c) göra sig spotsk, uppträda (överlägset o.) hånfullt l. föraktfullt. (En musa:) Hon (dvs. Avund) rusar osz til lijfs, och slijter, skakar, skänder, / Ther hon sijn tand kan fästa: äliest går hon Lönsk, / Och glupar vnder musk; och gör sig spotsk och hönsk / På baken, huar hon kan. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Brask Pufendorf Hist. 452 (1680).
2) (†) som medför l. förtjänar (hån o.) skam l. löje; neslig, skymflig; löjeväckande; äv. i uttr. hålla ngt spotskt, anse ngt löjeväckande. SalWijsh. 12: 26 (öv. 1536; om straff). Bengt Biugg medh thet krigxfolk han hade på Biscops gården, (hwilket ther kunne wara till 100 man till hest och 3 roter knechter) hölle fast olickt oc spotzkt, att the skulle någen fara haffua aff thenna Swenska hären. Svart G1 32 (1561).
Avledn.: SPOTSKHET, r. l. f. (i sht i högre stil) till 1: egenskapen att vara spotsk l. manifestation (i ord) av denna egenskap; förr äv.: (manifestation av) egenskapen att vara (överlägsen o.) hånfull l. smädande l. föraktfull, (överlägset) hån l. förakt, (överlägsen) hånfullhet. I begynnelsen (hade konungen) inthet annat fått en sposkhet oc omöijelige forslagh aff Ryzsen. RA II. 2: 48 (1617). Dok kommer någon fram, ok will fördiärfft framkliwa, / Mäd fuhlt Snack eller Spee mäd Pijgors Wänskap driwa, / Skal ok så stå them fritt, at then aff Dygder täck, / Må giöra slijkan Wåp, mäd Spåskheet til en Gäck. Lucidor (SVS) 1: 323 (1673). Den som har sjelf .. förfarit .. huru wijg han är till att uthgjuta spåskheeter och höniska ord, hwad oskick (osv.). Annerstedt UUH Bih. 2: 343 (i handl. fr. 1687). Förthenskul warnar jag hwar en, som hustru heter, / At hon sin froma man med spotskhet ei förtretar. Kolmodin QvSp. 1: 386 (1732). Hans blickar lyste af öfvermod, / Och af spotskhet svällde hans ton. Runeberg 5: 27 (1860). Märkvärdigt nog såg hon också på honom, ibland undrande men mestadels spotskt — inte med den vanliga, ungflickaktigt banala spotskheten som man så väl känner igen från alla flirtsituationer, utan (osv.). Ekelöf Utflykt. 148 (1947).
Spoiler title
Spoiler content