[avledn. av SPOTSK;beträffande möjl. hithörande former spottslig, sposlig se SPOTTLIG]
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) = SPOTSK 1; i sht ss. adv. Svart G1 99 (1561: talade .. spotzskeliga). (Rikets ständer) ville nu gerna fölia hans (dvs. G. I:s) wilia effter, wara honom lydige medh all vnderdånighet och huar någer funnes ibland them, then hans nådh wille förtale eller spotzskeligan achta, then wille the sielffue inbyrdes näffsa. Därs. 132. Polyphemus (svarade) spotskeligen .. att han intet war rädd eller låter skrämma sigh för Jovis nampn eller macht skull. Rudbeckius KonReg. 420(1619). (Alboin) satte för .. (sin hustru Rosamunda) itt Dryckeskaar, thet han hade låtit göra aff hennes slagne Faders Gundamundi Hierneskåål, och befalte henne spotskeligen ther vthur dricka. Schroderus Os. 2: 145(1635). Hans Kongl. May:t hafwer .. dem (dvs. moskoviterna) offta .. til wänligh förlijkning förmana och tilbiuda låtit, och doch intet annat än spotskelige smädeskriffter och ord igen til swar bekommit. Widekindi KrijgH 682(1671). I, som med tusend bry blott sköten mat och maga, / Och spotskligt len åt mig, som pennan tar i hand. Nordenflycht (SVS) 2: 141(1744). ÅbSvUndH 23: 121(1928; om förh. under 1600-talet).
2) (†) = SPOTSK 2. Spotskeligit straf .. (dvs.) thet som man hafwer skam och nesa utaf. Spegel(1712).
