SPRAGGA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) spragga; samhörigt med SPRAGGE]
(i Finl., bygdemålsfärgat, mindre br.) spö (av buske l. större gren). Meurman (1847). Ett hundratal arbetskarlar stodo uppställda, hvar och en tilldelande den arme delinqventen (dvs. en person som de ville driva bort från trakten) ett kraftigt nyp med spraggor, käppar och dylikt. Ekström Vandr. 214 (1871). Hennes yngste son Herman — den blifvande vallherden — kom med den hvita, rikligt fylda matpåsen på ryggen och en spragga i handen. Allardt Byber. 1: 176 (1885). Hirn Runebergskult. 345 (1935).
