SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1985  
SPRÅKA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) språka, brusa; ljudhärmande, sannol. samhörigt med sv. dial. (Finl.) sprocka, spraka, knaka, smälla, o. i avljudsförh. till SPRAKA samt möjl. besläktat med SPRÅK]
(†) spraka l. knastra o. d. Af Gran hafwe wi här i Riket wår mästa Wed, som med et ständigt sprakande, språkande och smällande gier liksom små Salvor af et Musquetterie. CvLinné hos Hiorter Alm. 1744, s. 28. HushBibl. 1757, s. 87.
Spoiler title
Spoiler content