SPRÄNGLING spräŋ3ling2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. sprängling (Hof DialVg. 273 (1772)); jfr sv. dial. sprängel, dets.; möjligen av icke anträffat mlt. sprengling, sprengel, långt trädskott l. dyl., till sprengen (se SPRÄNGA, v.1); jfr ä. t. sprengling, långt skott, ävensom ä. t. sprengling, sprengel, båda: fågelsnara (jfr SPRÄNGLA); jfr SPRÄNGLA, SPRÄNKLA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) oerfaren yngling l. ung glop o. d. Hvem förutsatte hos en sådan sprängling (som den unge Dalin) den ymniga verldserfarenhet, den bedagade vishet, hvars läror man hörde Argus .. förkunna? Atterbom Siare 3: 405 (1844). Schulthess (1885).
