SPRÖTA, sbst.3, r. l. f., anträffat bl. i pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. sprötig (med grumligt ö-ljud), fläckig, sprutagur, blemmig, kvisslig, ävensom mlt. sprote, fläck, mnl. sprot, fläck; till det svaga avljudsstadiet av den rot som föreligger i sv. dial. spräut, sprut, fint rödprickigt utslag på kroppen, o. SPRUTA, v.]
(†) om fläck på hud. När .. (hjortarna) äro unga, hafwa de Sprötor eller hwita fläckar på kroppen, som sedermera gå bort. Linné FörelDjurr. 64 (1748).
