SPURPINNE, r. l. m.; anträffat bl. i sg. best. spurpinn.
Etymologi
[sannol. av ett icke anträffat lt. l. t. spurpinn(e), av lt. spuur, t. spur, spår (se SPÅR), o. lt. pinn, pinne (mlt. pin, pinne), t. pinn(e), pinne (se PINNE); jfr med avs. på bet. t. spurnagel]
(†) vid hund (se HUND, sbst.1 6 a) fäst (järn)dubb som löper i en ränna för att hålla hunden i rätt kurs. Somligstädes, hvarest malm och gråberg på stollerne äfven utföres, på sådana små kärror, som hundar kallas, der är ock längs ut åt hela stollen, en rännil lagd af bräder eller ståckar, uti hvilken, den så kallade Spurpinn af kärran löper, så at hon icke kan vika på någondera sidan, utan måste gå rätta vägen fram. Leijell PVetA 1751, s. 18.
